Långsamhet

Långsamheten är en förutsättning för liv. Allt måste ske i sin takt. Det som forceras fram blir halvdant. Det som växer för snabbt får ytligt rotsystem. Det som ska bli riktigt gjort måste få ta form under lång tid, prövas och omprövas. Solen skapar den långsamma livsrytm som allt liv måste anpassa sig till. Så formas också livsrytmen i våra liv. Vi är beroende av skeenden som vi ingår i, som är större än oss. Därför är långsamhetens pärla gul.

Att vara förankrad i livets långsamma processer ger styrka och stabilitet. Vi drivs av våra önskningar och behov i än den ena riktningen, än den andra. Det leder till att vi gång på gång misslyckas. För att verkligen kunna ta livet på allvar måste vi kunna se att många av de saker vi brottas med innebär livslång kamp. Vi måste avvisa de snabba genvägarna. Vi måste erkänna att det finns krafter större än oss själva, och att nederlag och misslyckanden ibland är ofrånkomliga. Framför allt innebär det att förändringar på djupet tar tid.

Det finns en skillnad mellan vad vi vill och vad vi förmår. Det finns också en skillnad mellan vad vi känner just nu och vad som är verkligt. De långsamma livsprocesserna fortsätter trots alla destruktiva krafter. Solen ger inte upp. Den knegar ihärdigt vidare trots krig, orättvisor och miljökatastrofer. Livets processer ger inte vika. Till och med döden blir till sist bara en del av livets ständiga förvandling. Långsamheten låter oss förlika oss med det som för stunden ter sig outhärdligt och oacceptabelt.

Hur många upplever inte att deras livsmod går förlorat på grund av någon fruktansvärd händelse som drabbar dem – eller någon de håller av. I grund och botten är ju detta, om än begripligt, ändå irrationellt. Lidandet är ju ingen nyhet. Det borde inte behöva leda till att våra meningssystem rasar sönder. Varför gör de då det? Ett svar är nog att vi aldrig låtit våra meningssystem eller livstolkningar slå rot i oss ordentligt. Därför kan de inte heller bära oss genom erfarenheter av starkt lidande och djup smärta.

Tillbaka