Monbijouskolan

27-01-2021

När det vita bussarna anlände till Malmö 1945 blev flera av de utmärglade fångarna inkvarterade på Monbijouskolan. Skolan användes inte bara som förläggning utan även som utbildningsplats för de hjälparbetare och sjukvårdare som tog emot flyktingarna. En av de som kom hit för att hjälpa till var den unga Else Strauss, som kommit till Malmö 1939 som flykting endast elva år gammal. Else såg sina föräldrar för sista gången, en vintermorgon på järnvägsstationen i Essen. I sin hand hade Else en resväska med kläder, en klänning, två servettringar, ett silverbestick, någon handduk, böcker, ett par blåa skor och ett litet brunt album med foton på sig själv, släktingar och vänner. Else och hennes två år äldre kusin Lisel hade fått med sig en liten matsäck, med lite choklad till tröst. Resan gick via Düsseldorf, Berlin, Sassnitz och Trelleborg. De ankom Malmö, troligen den 17 januari på förmiddagen.

– Det var grått och kallt. Jag var väl trött efter resan. Vi samlades i ett rum i vänthallen och så var det en ung man från mosaiska församlingen som hette Elias. Han körde mig till Möllevången. Else hade en släkting i Malmö. Hon var gift med en svensk och deras lägenhet på Kristianstadsgatan blev Elses fosterhem. Ganska snart flyttade de till Almbacksgatan. Förhoppningen var att familjen Strauss, pappa Arnold, mamma Hedvig och sonen Martin som redan befann sig som kvotbarn i Helsingborg, skulle sammanstråla i Sverige. Det blev inte så. Else förblev ensam med fosterfamiljen på Almbacksgatan.
Elses liv som styvbarn var besvärligt. Hon hade brevkontakt med sina föräldrar den första tiden, innan de deporterades från Essen på hösten 1941 – nästan tre år efter att de räddat barnen till Skåne. Hedvig transporterades under fyra dygn till Minsk i Vittryssland. Där upphör alla spår av henne. Tre månader senare i mars 1942 dukade Arnold under av svält och sjukdom i gettot i Lodz. När Else kom till insikt om att hon aldrig skulle återse sina föräldrar minns hon inte. Våren 1942 fick hon ett vykort adresserat till fadern i retur med meddelandet: ”adressaten avliden”.

Den sommaren lät den tyske konsuln i Malmö, en dr Kirchhoff meddela att Fräulein Else Strauss icke längre var fullvärdig tysk medborgare. Femton år gammal var Else både stats- och föräldralös. Nu fick hon en gång om året gå till polisen för att söka uppehållstillstånd. Personer med främlingspass kunde bara välja ett fåtal yrken, såsom lantarbetare, frisör och sömmerska. Else ville bli småskolelärare, men det gick inte, så det fick bli sömmerska. I unga år tog hon småjobb här och där för att tjäna ihop några kronor. Sen började hon som sömmerska hos en fru Greta Hylén på Friisgatan. 1946 flyttade hon och fick arbete på klädföretaget Ohlssons. Det skulle dröja till 1951 innan hon fick bli svensk medborgare. Något år senare gifte hon sig med Gunnar Möller. De kom att få 60 år tillsammans, med barn och barnbarn.