Carl Gustafs kyrka / Carl Gustaf´s Church

Det brutna mönstret

När byn Bodekull förvandlades till stad på 1600-talet rådde renässansens ideal. Gatorna i det nya Karlshamn anlades i ett strikt rutnät. Husen ligger lydigt längst de rätvinkliga gatorna, alla utom kyrkan. Ett av hörnen sticker ut och rör till gatubilden på kyrkans ena sida och koret på den andra. Det ser ut som hela helgedomen hamnat snett, men i själva verket är det hon som ligger rätt.

Solen är en symbol för Kristus. Därför ska en kyrka ligga vänd med koret mot öster, soluppgången och ljuset. Kyrkans utstickande hörnsten är också den en symbol för Kristus som bär kyrkan och ger henne riktningen.

Kyrkan på snedden talar sitt tydliga språk. Ibland måste vi följa hennes exempel genom att bryta mönster och sätta oss på tvären. Det gjorde utvandrarna då de på 1800-talet strömmade bort från fattigdom och svält och tog båten här i Karlshamn till New York. Det gör vi varje gång vi vägrar mobba den mobbade, håna den hånade eller flyta med i ett drev mot en annan människa.

 

 

The broken pattern

When the village of Bodekull was granted town privileges in the 17th century, the ideas that prevailed were from the Renaissance. The streets of the new Karlshamn were laid out in a strict grid. So the houses stand obediently along the right-angled streets. All except the church. Here a corner juts out on one side. Also on the other side, the chancel unsettles the neat street pattern. It looks like the entire church sits askew, while in fact she is the one standing at the correct angle.

The sun is a symbol of Christ. That is why a church chancel should point towards the east, the sunrise and the light. The church’s protruding corner stone is also a symbol of Christ – carrying the church and providing direction. The church that breaks the street pattern speaks for herself. Sometimes we need to follow her example, by breaking a pattern in opposition. Just like the Swedish emigrants of the 19th Century, fleeing poverty and starvation on the ships to New York from Karlshamn. We act similarly when we refuse to bully the bullied, taunt the taunted or go along in ostracising a fellow human being.