Enkelhet

Att söka enkelhet kan handla om att försöka leva med öppna händer. Många av våra bekymmer beror på att vi äger för mycket, gör för mycket, vill för mycket, begär för mycket, klamrar oss fast och blir rädda att förlora vad vi har. Det alltför myckna blir till sist en börda. Vi blir slavar under tingen, pengarna, kraven, almanackan. Då kan vi känna en längtan efter att skala av, att avstå.

Materialism och konsumism formar en kollektiv livslögn som urholkar tillvaron. Strävan efter solidaritet och samhörighet undergrävs där några berikar sig på andras bekostnad. Till sist blir alla förlorare. Trots det skenbara välståndet upplever alltfler av oss därför att vi vantrivs med våra liv. Den kollektiva livslögnen suger kraften ur oss. Att söka enkelheten i livet kan då bli ett sätt att göra sig fri.

Problemen är inte bara kopplat till yttre förhållanden, utan minst lika mycket till det andliga eller existentiella. För att hitta balans i tillvaron måste vi acceptera att vi själva inte är lösningen på alla våra problem. Vi hör samman med varandra och är beroende av varandra. Allt har vi någon att tacka för. Den inre enkelheten uppstår ur den insikten. Den hör samman med ödmjukhet, lyhördhet och ömsesidighet. Den hjälper oss att arbeta mot självupptagenheten. “Det finns resurser för allas behov men inte för allas begär.” Så skrev Gandhi. Det gäller än idag.

Tältet är enkelhetens symbol. Ett enkelt liv bygger på förmågan att se det viktiga, det som bär, det oundgängliga – det som är på riktigt – och på den känsla av frihet som kommer av att släppa taget om det andra. Den tillfälliga boplatsen som sätts upp och sedan rivs igen, någon annanstans, kan representera ett liv som är befriat från det som binder. Att avstå kan kännas hotfullt för omgivningen, det utmanar ordningen, men det rymmer också en stor glädje. Enkelheten kan vara befriande när den får prägla våra liv.

I pilgrimens krans är enkelhetens pärla lila. Det är fastans färg. Fasta handlar INTE i första hand om något negativt och glädjelöst. Visst finns där ett element av allvar och besinning, men grundtonen är glädje – glädje över det som vi får ta emot. Livet återfår en större mening där enkelheten får forma våra liv. Vi lär oss att uppskatta de små tingen och att möta vår egen rädsla. Vi påminns om att vi i grund och botten lever tomhänta och att hela livet är ett provisorium, något vi har till låns.

 

I grunden är vi alla lika

Våra själar är så lika
Vi är sprungna ur samma hav
Våra kroppar kräver samma saker
För att leva
I grunden är vi alla lika

Ta min hand i din
Låt mig värma dina kalla händer
Låt min blick få vila i din
Vi är sprungna ur samma längtan
I grunden är vi alla lika

Din strävan efter kärlek är som min
Fast vi lever olika liv
Är vi ändå delar av samma värld
Vi är sprungna ur samma hav
I grunden är vi alla lika

I kärleks ömhets vackra namn
Är du en del av mig
Och jag är en del av dig

I grunden är vi alla lika

 

Maria Iron Holm

 

Tillbaka till start