Grundläggande erfarenheter

Det finns inte någon färdig mall för hur en pilgrimsvandring ska vara. Förutsättningarna bestämmer formerna. Antalet vandrare, miljön, tiden, vädret, temat påverkar. Är tanken att vandra mest i tystnad? Eller ligger fokus på delande och samtal? Är det vana pilgrimer eller oerfarna? Vandrar vi med barn, ungdomar eller vuxna? Finns det funktionsvariationer att ta hänsyn till? Många faktorer spelar in.

Även om en pilgrimsvandring kan se olika ut så finns det några grundläggande erfarenheter som pilgrimsledare gjort:

Förberedelse gör skillnad

Att ha vandrat vägen på förhand, och ha varit i kontakt med församlingar längs vägen kan bidra till att göra vandringsupplevelsen bättre. Att ha en tanke med hur vandringen ska gå till förmedlar också trygghet och hjälper pilgrimerna att vila i förvissningen om att de kan vara i det som sker och inte tänka så mycket på det praktiska runt omkring. Någon annan har koll. Ibland är det inte möjligt att förbereda lika noggrant, men också då kan man förbereda gruppen, så att den vet vad som gäller. Det är värdefullt att alla har en möjlighet att veta vad man ska förvänta sig.

Tydlighet är viktigt. Se till att alla vet vad som gäller: Hur långt ska vi vandra? Var finns målet? Hur ofta ska vi pausa? Hur gör vi med mat? Finns det toaletter? Finns det dricksvatten? Ska vi vandra under samtal eller tystnad? Finns det följebil? Erbjuds det transport hem? Skapa rutiner, en ordning, för hur ni vandrar. Hur gör vi när vi stannar och när vi bryter upp? Hur gör vi när vi vaknar om morgonen? Hur gör vi på kvällen? Vem tar ansvar för vad?

Gör vandringen till en gudstjänst

Utgå från tanken att hela vandringen utgör en gudstjänst. Allt vi gör under vandringen ingår i den. Det är en helhet. Att ha den inställningen till det vi gör påverkar resultatet. Vi vandrar i bön och tystnad, samtalar i lyssnande och öppenhet, tar del av bibelord och reflektioner, bryter brödet, sjunger sånger – och alltsammans ingår i helheten. Också det mindre “fromma”, som att plåstra om såriga fötter eller söka efter rätt väg på kartan, är en del av den gudstjänsten.

Vandra från altare till altare. Om möjligt, börja och sluta i en kyrka, vid en andaktsplats, ett altare. Altaret är mötesplatsen mellan synlig och osynlig, himmel och jord, människa och Gud. Gud finns visserligen överallt men altaret är en påminnelse om den ständigt Närvarande och det altare som finns i varje människa. Försök komma in i kyrkorna – de finns där för att ta emot oss. Försök få någon att möta upp, tända ljus, ringa i klockor. Att bli sänd och välkomnad betyder mycket!

Fira gärna mässa längs vägen! Det kan vara vid ett altare i en kyrka ni passerar eller ute i naturen, vid en strand, en skogsglänta, längsmed stigen. Men stanna gärna också på de mindre sköna platserna för att fira nattvard. Att fira måltiden i världen, på en ödetomt eller i ett industriområde, gör att vardagens liv binds samman med trons erfarenhet. Jesus stiger in i världen. Tänk på att visa omsorg och hänsyn i samband med att brödet och vinet delas – många kan känna sig osäkra och ovana, en del vill inte ta emot bröd av vin av olika skäl. Så får det vara.

Den gemensamma tystnaden är viktig

Tystnaden är något som ofta naturligt infinner sig under vandringen. När vi går en längre tid upptäcker vi hur skönt det är att få vara lyssnande, seende, mottagande – och att få vila från kravet på att tala. De flesta söker sig därför till tystnaden, utan att vi behöver uppmana till det. Ibland kan det därför vara värdefullt att låta en grupp själva få upptäcka hur tystnaden spontant infinner sig, men ofta kan vi vilja hjälpa till att hitta in i tystnaden genom att skapa vissa ramar.

Hur mycket tystnad man väljer att ha under vandringen kan variera. En del väljer att vandra hela dagen under tystnad med bibelord och reflektioner längs vägen och ett gemensamt delande som avslutning. Andra väljer att vandra alla sträckor i tystnad med möjlighet till samtal under pauserna och ytterligare andra väljer att vandra hela dagen med möjlighet till samtal med en timmes tystnad på förmiddagen eller eftermiddagen eller både och. När man inte vandrar i tystnad är det viktigt att ändå låta de som vill få vara i tystnad få möjlighet till det. Ledarna kan berätta att man då kan vandra längst bak i gruppen. Ett sätt att växla mellan samtal och tystnad är att bestämma ett särskilt ämne för samtal, en fråga eller en text, och bestämma att vi blir tystna när vi känner att samtalet är klart, snarare än att övergå till allmänt småprat.

Låt långsamheten prägla vandringen

Långsamhet kan vara många saker. Det kan handla om hur snabbt vi faktiskt går, men det handlar också om att slippa behöva stressa med en massa störande moment. Kan vi plocka undan mobilen och klockan och vara i det som är, ja, då blir stressnivån genast lägre. Långsamhet är en mental hållning som vi skapar tillsammans.

Att ha en vandringsrytm som fungerar är förstås viktigt för att vi ska känna oss avspända och kan slippa oro och stress. Då gäller det att inte gå för långt. Sträckan man går kan vara olika, beroende på olika faktorer, men för personer som saknar god träning ska man undvika att gå längre än 2,5 mil per dag. Håll gärna nere etapperna till 1,5 till 2 mil per dag. Tänk på att lägga in regelbundna pauser för att orka med. Tempot som känns bekvämt är inte samma för alla. Gruppen behöver ta hänsyn till de som går långsammast! Kortare vandringar funkar därför bäst om man håller samman gruppen, längre vandringar kan kräva att man låter gruppen sprida sig över lite större område för att ge utrymme för variationer.

Varje pilgrim ger sig ut på en inre resa, inte bara en yttre

 

Ledarskap är samarbete 

Delat ledarskap skapar trygghet både för ledare och övriga vandrare. Det bästa är om man kan hitta andra pilgrimsentusiaster och bilda en pilgrimsledargrupp på 3-5 personer som regelbundet träffas för att både tala och vandra sig samman innan man ger sig ut för att leda andra. Kom överens om hur ni vill att just era vandringar ska se ut och skriv ner det ni kommer överens om. På så sätt kan ni sedan vila i den form ni bestämt er för och inte hamna i diskussioner längs vägen. Formen kan sedan förändras efterhand om man känner behov av det och kommer överens om det.

En ledare går först i ledet och anger tempo och visar vägen. En ledare går sist och ser till att alla är med. En tredje kan finnas i mitten som förbindelselänk. Var och en har sina uppgifter och tillsammans har man möjlighet att göra pilgrimsidén tydligare genom samverkan. Det kan t ex handla om att skapa en trygghet kring att vandra i tystnad. Att vara minst tre ledare innebär att gruppen kan klara sig även om en ledare måste avvika på grund av sjukdom eller skada. Det ger också stabilitet längs vägen då någon ledare alltid kan behöva stanna kvar eller åka iväg med någon i gruppen.

Varje pilgrim ger sig ut på både en yttre och en inre vandring – det är viktigt att vara uppmärksam på det!