Guds fattiga
Pilgrimen är en gäst och främling. Hon är utelämnad och beroende av andra. Hon väljer att gå utanför sin ”comfort zone”, kanske hamna i det som är okänt och främmande. Hon gör sig sårbar och lyhörd inför sårbarheten i livet omkring henne. Visst kan det vara en stor skillnad mellan den västerländska pilgrimens ganska privilegierade situation och den utsatthet som världens fattiga och förföljda lever under, men steget utanför den trygga ram som det vanliga bekväma livet erbjuder gör oss ändå mer mottagliga för andra erfarenheter och perspektiv. Det finns ett slags solidaritet i pilgrimens val att sträva efter frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande. Hur mycket välstånd och överflöd vi än omger oss med så är vi ändå sårbara och behövande – och kanske gömmer det sig en annan slags nöd och maktlöshet i den västerländska kommersialiserade kulturen.
Franciskus är en av de helgon som visar på kraften i att avstå från rikedom och välstånd för att leva ett enklare liv. Men han visar också på möjligheten att övervinna motsättningar och fiendskap genom att göra sig maktlös. Under korstågens tid vandrade han genom muslimska länder. Där korstågshärarna kämpade för tron med svärd stred han med sin ödmjukhet, fattigdom och kärlek. Idag är hans bidrag det kanske mest bestående arvet från den tiden. Inte minst i den katolska kyrkans arbete i Nordafrika kan vi se hur det arvet ännu lever. Det är genom ödmjukheten, respekten och kärleken till den andra som kristna bär vittnesbörd om sin tro i en situation där religion alltför ofta blivit ett redskap för hat, förtryck och motsättningar. Detta är en kunskap som finns i alla religioner. Sann tro är inte fanatisk och dömande utan ödmjuk och medkännande. Den manar oss att värna om livet, inte att ödelägga det. Den intar en tjänande hållning också till dem som står utanför den egna religiösa traditionen.
För många är detta ”franciskanska” ideal nära förknippat med pilgrimstanken. Pilgrimsrörelsen vittnar om en kyrka som byggs underifrån, den kyrka som föds ur ”de minstas” längtan och hopp. Den låter oss se en kyrka som inte söker makt och status utan närmar sig livet i solidaritet med de maktlösa, marginaliserade och det sårbara livet.