Gudsbild – ett mysterium

Att leva utifrån pilgrimens livshållning kan innebära att vara öppen för insikten att tillvaron är större än det man kan se med sina ögon, ta på med sina händer eller förstå med sitt intellekt. Men också pilgrimen själv är större än vad hon anar. Det vi djupast sett är ligger fördolt för oss och för andra. Vi är på väg att bli till. Vi är inte färdiga – och det är som det ska. Endast Gud vet vad som är vår innersta, sanna verklighet. Inom var och en av oss öppnar sig valv efter valv oändligt (Tranströmer). Att vara pilgrim är att vara öppen för detta mysterium som finns i allt, också i oss själva.

Den Gud som möter oss så – ofattbar och samtidigt källan och målet för vår existens – är en levande verklighet, långt bortom abstrakta beskrivningar. Det är inte i första hand en föreställning, inte heller en övertygelse eller ett försanthållande baserat på rationella argument, utan en erfaren realitet, en relation som formar och förvandlar oss, en nåd som strömmar över oss och genom oss, en kärlek som kan uppfylla oss och ge liv. Det innebär förstås inte att vi kan klara oss utan våra försök att förstå och beskriva Gud utifrån vår erfarenhet och begränsade kunskap, men det innebär att alla sådana försök måste framstå som just försök, tillfälliga provisorier.

Betyder det att bibeltexterna inte heller är mer än begränsade mänskliga försök att beskriva Gud? Har vi inte en säker källa till Gudskunskap där? Kanske måste man vara försiktig med hur man tänker kring det. Den bibliska traditionen tycks ge stöd för tanken att Gud genom den heliga Ande inspirerar människor att bära vittnesbörd om Gud och att förmedla Guds ärende. Även om dessa vittnen är trovärdiga så innebär det inte att de saknar egen personlighet, en egen röst, eller att de talar till en bestämd tid och plats. De som förmedlar är inga mekaniska automater utan tagna i anspråk i hela sin mänsklighet.

Kanske kan det vara fruktbart att tänka på Guds ord utifrån Johannesevangeliets tal om Jesus som logos, ordet. Guds Ord blir människa i Kristus och kommer till oss, på ett sätt som vi kan förstå. Gud blir människa, som oss. Gud stiger in i tidens och rummets och språkets begränsningar. Just därför kan vi ana vem Gud är, vi kan i Kristus förstå djupet av Guds kärlek, men samtidigt är Gud aldrig så fördold som i den korsfäste, i den döende kroppen fastnaglad på korset, så väldigt mänsklig och så långt ifrån våra föreställningar om den allsmäktige. På ett liknande sätt är kanske vittnesbörden i de heliga skrifterna ett slags inkarnation, det gudomliga iklätt de mänskliga ordens skepnad, och därigenom både tillgänglig för oss och fördold.

Allt detta för oss tillbaka till tanken på theologia viatorum, vägens teologi, ett sätt att tala om Gud som präglas av att vara på väg och i vardande.