Pilgrimens historia

Människan har alltid vandrat till platser som väckt förundran.

Hon har sökt sig till märkliga naturformationer, till källor och berg men också till platser där något utöver det vanliga och förutsägbara har ägt rum. Denna förundran är urmänsklig. Människan bär på en inneboende längtan efter det heliga.

Tempel och kyrkor började byggas på platser som väckt förundran. I den kristna traditionen sökte man sig snart efter Jesu död och uppståndelse till platser som varit avgörande i Jesu liv. Och kyrkor byggdes på födelseplatsen i Betlehem och på gravplatsen i Jerusalem. I en reseskildring från 380-talet beskriver den spanska adelsdamen Egeria sin pilgrimsfärd till Sinaiberget i Egypten och till det heliga landet.

På medeltiden ökade pilgrimsvandrandet i Europa. Man färdades till Jerusalem men också till Petrus och Paulus gravar Rom, till aposteln Jakobs grav i Santiago de Compostela, till helige Olofs grav i Nidaros och  till heliga Birgittas grav i Vadstena. Förutom de stora vallfartsmålen fanns mindre i varje land.

På1300-talet drabbades Europa av missväxt och av digerdöden. Detta var också ett århundrade då en tredjedel av Europas befolkning var på väg på pilgrimsfärd. Det fanns ett samband mellan den stora nöden och sökandet efter hjälp hos helgonen på de heliga platserna.

Vid reformationen på 1500-talet förbjöds vallfarten av teologiska och politiska skäl. Först på 1990-talet blev återigen pilgrimsvandrandet en folkrörelse över Europa.
Psalmbok