Teologiska utgångspunkter

Vandringen till ett möte

En pilgrimsvandring går alltid till en helig plats, ofta en kyrka, ett altare – men heliga platser kan se ut på många vis. Patriarken Jakob fann en sådan plats mitt ute i öknen, där han trodde sig vara ensam och övergiven, men fann att Gud var närvarande. En helig plats är där vi kan möta oss själva, livet och Gud. Därför är också torget, skogsdungen eller akutmottagningen möjliga heliga platser, möjliga pilgrimsmål. Ibland möter vi det heliga på de mest oväntade platser. Samtidigt är det också detta som ger vandringen en mening. Visst kan det vara så att det är  vägen som gör mödan värd. Åtminstone kan det nog vara så att vi inte skulle kunna nå målet, Gudsmötet, utan att först ha gjort den mödosamma vandringen dit. Att färdas i stillhet, bön och tystnad öppnar våra ögon.

Theologia viatorum – vägens teologi

Pilgrimsvandring och pilgrimsliv kan anta många olika former. Varje människa påbörjar sin pilgrimsvandring utifrån sina egna personliga motiv och förutsättningar. Det som ändå förenar all pilgrimsvandring är att det är en andlig och existentiell vandring, ett sätt att närma sig livets insida och att söka mötet med Gud. Pilgrimslederna erbjuder människor en möjlighet att själva erfara pilgrimslivet, men de är också en resurs i stiftets och församlingarnas liv. De förbinder platser och människor i en gemensam, delad berättelse – de visar på en samhörighet som innefattar hela den kristna kyrkan och hela Guds skapelse.  Därför är det viktigt att reflektera både gemensamt i stiftet och lokalt i församlingarna över hur vi kan göra pilgrimslederna levande och hur vi kan dra nytta av dem i vårt arbete med unga och gamla, i gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.

När vi gemensamt reflekterar över pilgrimsvandring och pilgrimsleder är det viktigt att fråga sig vad pilgrimsvandring är och vad en pilgrim är. Men det kan också vara värdefullt att försöka nå bortom det personliga och individuella perspektivet. Det är lätt att fastna i den privata andliga erfarenhet som en pilgrimsvandring innebär, eftersom denna ofta är det som vi bär med oss efter en vandring, men den kristna tron är ju en inbjudan till gemenskap och samhörighet med andra människor och med Gud. Därför är också pilgrimstanken insatt i denna vidare kontext.

En pilgrimsteologi kan vara ett sätt att förstå den kristna tron och den mänskliga existensen i sin helhet. Både gamla och nya testamentet är en berättelse om vandring, fram Adams och Evas utdrivande ut Edens lustgård till berättelserna om hur hela skapelsen når målet för sin vallfart, när gudsfolken ska samlas i det himmelska Jerusalem kring Lammets tron. Ur dessa berättelser formas en bild av Gud som verksam, närvarande och befriande – en Gud som gör allting nytt!

Traditionen erbjuder oss begreppet theologia viatorum, vägens teologi. Det går tillbaka till Nya testamentet där Vägen är en bild för Jesus själv (Jag är vägen, sanningen och livet) och för den Kristna gemenskapen, kyrkan. Att leva med Kristus är att vandra med honom, liksom lärjungarna gjorde. Det är att vara på väg, att vara i rörelse. Det kan innebära att inte vara framme vid målet men att sträva mot det. Det kan innebära att med Paulus bekänna att vår kunskap om Gud är begränsad, men att den en gång skall vara fullkomlig som Guds kunskap om oss. Vägens teologi är därför en ”suddig spegelbild” av den härlighetsteologi som vi kan nå fram till när vi ser Gud ansikte mot ansikte. Likväl bärs vägens teologi av evangeliets löfte och rustar oss med tro, hopp och kärlek – de tre ”teologiska dygder” som hjälper oss att se bortom det synliga, närvarande och påtagliga till det som finns bortom; det vardande, det fördolda – mysteriet, det som kräver att vi i tillit vågar ta ett trons steg ut i det okända.

I bibeltexterna finner vi många berättelser som på olika sätt förmedlar att Gudsriket är i vardande – men samtidigt närvarande. Just denna paradox kommer till tydligt uttryck i pilgrimsvandringen: Vi bryter upp för att ge oss ut på vandring för att finna den Gud som redan från början fanns närmre oss än vår egen andning.  Vi är på väg, inte vid målet, men kan samtidigt på vägen möta den uppståndne som vandrar med oss. Starkast kommer detta till uttryck i nattvardens gemenskap där tidens gränser upphävs både mot det förflutna och mot framtiden. Vi är både i den övre salen med lärjungarna – och delaktiga i det himmelska gästabudet i himmelen – och ändå helt och fullt i det närvarande. Hinnan mellan det jordiska och det himmelska försvinner och vi kan ana att Gudsriket är mitt ibland oss, den uppståndne Kristus, den levande Herren kommer oss till mötes i brödet och vinet och blir ett med våra liv.