Tystnad

Tystnadens pärla är blå. Under himlens blå mantel har människan alltid sökt stillhet, frid och harmoni. Där kan vi bli lyssnande, också inåt – mot den existentiella grund som vi söker vårt fäste i. Där ges vi en möjlighet till återhämtning, re-kreation, att återskapas.

I naturen kan vi söka den goda välgörande tystnaden. Studier har visat att vistelse i naturen har restorativa (återuppbyggande) effekter. Den moderna människan måste hantera en enorm mängd sinnesintryck. I vardagen dominerar den riktade uppmärksamheten, som kräver mycket energi. Om den belastas för mycket kan det leda till mental utmattning. I naturen dominerar däremot vilsamma sinnesintryck som hanteras med spontan uppmärksamhet, vilket leder till att vistelse i naturen ger vila och återhämtning.

Riktad uppmärksamhet ger oss möjlighet att hantera olika situationer. Den hjälper oss att värdera situationer och att reagera på dem på ett adekvat sätt. Men människan kan inte alltid leva i ständig handlingsberedskap. Hon behöver också ge utrymme för att bara vara. Hon behöver tystnad.

Vi får söka skydd under tystnadens kappa när bruset hotar oss, när vi är på väg att drunkna i det. Motkraften är stillheten, det tysta kyrkorummet, skogsgläntan, strandkanten, bergstoppen. Där finns den stillhet som är mättad med innehåll. Den goda gemenskapen kännetecknas också av förmågan att dela tystnaden och stillheten med varandra, där inget särskilt händer.

Vi behöver en inre tystnad – ett inre stilla rum – som inte påverkas av yttre oro och stress. Vi behöver lära oss att lyssna inåt för att få tillgång till det rummet, och till den tystnaden. Den gör verkligheten meningsfull och begriplig. Den är som mellanrummet mellan bokstäverna, som pauserna mellan tonerna i ett musikstycke. Den är betydelsebärande och fylld av närvaro. Utan den blir allt ogenomträngligt buller, det blir omöjligt att verkligen lyssna.

Den lyssnande tystnaden ger oss en inkännande hållning till livet som kan lära oss varsamhet och medkänsla. Människor kan tigas ihjäl, fråntas sitt språk, tystas. De kan drivas in i en ofrivillig påtvingad tystnad. Men den lyssnande tystnaden är något annat, den är en solidaritetshandling med dem som förtigs. Alla verkligt medmänskliga samtal bygger därför på att vara tillsammans i den lyssnande tystnaden. Där har vi en chans att finna de ord vi söker.

 

Därför är jag kristen

Livet tycks mig skört och oberäkneligt. Allting förändras. Ibland går något värdefullt sönder, kan inte lagas. Allting tar slut. Hur ska jag kunna förhålla mig till dessa bräckliga, ibland smärtsamma, villkor med bevarat livsmod?

Hur klarar andra människor av denna svåra uppgift? För det kan väl inte vara så att bara jag känner den hisnande avgrunden av ovisshet framför mina fötter?

Det finns ingen logisk eller lättvunnen lösning på min fråga. Inga självförtroendekurser eller pensionsförsäkringar kan ge svar om livsmod…

Som ung vuxen råkade jag in i en situation som blev mig övermäktig. Ingen människa fanns att be om råd, för ingen delade min syn på “saken”. Det var en situation av nöd. Den enda jag kunde komma på att vända mig till var Gud. Efter barnaårens Gud som haver och söndagsskola hade följt en ungdomstid med avvisande av Gud och gudstro. Fanns han kvar? Ville han lyssna? Svaret blev JA. Sedan dess är Gud min ständiga följeslagare, min samtalspartner genom varje dag – och natt. Min klagomur. Min tröstare och vägvisare. Därför är jag kristen. “Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord” (Joh. 6:68).

Gunilla Lindén

 

Tillbaka till start