Vision och ledord
Gemensamt med den nationella pilgrimsföreningen Paxwalk har Pilgrimsarbetet i Lunds stift tagit fram fyra ledord för arbetet med pilgrimsleder, hälsa, hållbarhet, historia och dialog. Dessa ledord syftar till att utveckla pilgrimsledernas särart och samtidigt skapa kontaktytor med samhället.
Kom ihåg att visa gästfrihet, ty det har hänt att de som gjort det har haft änglar till gäster utan att veta om det. Tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni var fångar med dem. Tänk på dem som blir misshandlade, som om det gällde er egen kropp.
Hebréerbrevet 13:2-3
Pilgrimslederna ur ett andligt perspektiv och ur ett samhällsperspektiv
Vi ser idag hur pilgrimsleder utvecklas runtom i Sverige och i resten av Europa. Ibland är det kyrkor som är initiativtagare, ibland är det andra aktörer. Ofta finns det ett samarbete. I Sverige är det till exempel vanligt att regioner och kommuner bistår med driften av en led medan kyrkorna står för verksamhet och innehåll. Det utgår från att det finns en överenskommelse om att det finns ett ömsesidigt intresse av att hålla pilgrimslederna vid liv.
I denna text diskuteras hur arbetet med pilgrimsleder kan motiveras ur såväl ett existentiellt perspektiv som ur ett vidare samhällsperspektiv. Det leder vidare till frågan varför det kan ligga i såväl kyrkans som det övriga samhällets intresse att samverka kring driften av pilgrimsleder. Även om man kan tänka sig att kyrka och samhälle kan ha vitt skilda motiv till att samverka utgår vi härifrån att dessa motiv kan föras samman och berika varandra.
Pilgrims- natur- och kulturled
Pilgrimslederna har ofta en djupt personlig betydelse för de pilgrimer som vandrar dem och samtidigt en sammanhållande betydelse för samhället i stort. De kan fungera som en resurs i människors liv, bidra till kroppslig och existentiell hälsa och erbjuda möjlighet till återhämtning, bearbetning och fördjupning. De kan skapa möten och inbjuda till delaktighet i och engagemang för världen. På så vis kan de vara till nytta för många fler än de som faktiskt vandrar på lederna. Därtill kan pilgrimslederna bidra till en hållbar besöksnäring och stimulera till lokalt företagande och ekonomisk utveckling.
Pilgrimsleder kan vara korta men sträcker sig ofta över långa avstånd. De går genom samhällen och i naturområden. De erbjuder upplevelser både av det vackra och det fula. De kan bjuda på enformiga ökenvandringar men också omväxlande landskap. De är som livet självt. Enkelt uttryckt kan man säga att pilgrimsleder skiljer sig från en naturled eller en kulturled genom att de ställer de existentiella eller andliga frågorna i centrum. Vem är jag? Vilken är min plats i tillvaron? Vilken livsförståelse eller livsmening är det jag söker? Vilket slags gemenskap vill jag bygga tillsammans med andra? Denna skillnad är inte skarpt åtskiljande utan snarare en fråga om betoning.
Att gränsen mellan pilgrimsled, naturled och kulturled är flytande beror dels på att vandringen i sig har en existentiell betydelse för oss människor. Den påverkar hur vi mår, hur vi tänker, hur vi relaterar till vår omvärld och hur vi värderar våra egna liv. Gåendet är, om man så vill, ett ursprungligt sätt för människan att relatera till livet. Det beror också på att pilgrimslederna ofta erbjuder rika naturupplevelser och gör oss delaktiga i ett mångskiftande kulturarv.
De flytande gränserna mellan pilgrims-, kultur- och naturled återspeglar hur dessa dimensioner hänger oskiljaktigt samman. Den sekulära människan söker ofta sin andlighet i naturen snarare än i kyrkan, men har formats i sitt förhållningssätt till naturen av kristna traditioner, till exempel genom psalmernas naturmotiv och skapelseteologi. Vår förståelse av relationen mellan natur och samhälle är också i förändring som en följd av klimatnödläget. Det tvingar oss till ett fördjupat ekologiskt medvetande som påverkar alla dimensioner av samhällslivet.
Inte heller kan vi hålla historien skild från de existentiella frågorna. Kyrkan utgör en central del av vårt gemensamma kulturarv förutan vilken samhällets utveckling inte kan förstås, samtidigt som såväl samhälle som kyrka idag genomgår stora förändringar som vi inte ser de fulla konsekvenserna av. Det gör att vår historiska förståelse befinner sig i ständig rörelse. De existentiella villkor vi lever under formas på avgörande sätt av dessa omständigheter.
Vår förståelse av natur, kultur och existens hänger samman.
Emancipation, autenticitet och integritet
Att vi här talar om existentiella frågor ska inte missförstås. Poängen är inte att detta begrepp ska fungera som ersättning för begrepp som andlighet och religion. Snarare är det så att det existentiella området är vidare och mer inkluderande. Där ryms alla mänskliga livsfrågor och åskådningar, oberoende av om de upplevs ingå i en religiös världsbild eller vara uttryck för en andlig hållning. Även andlighet och religion ryms förstås inom det existentiella området.
Om vi ser till den mångfald av motiv som anges som orsak till pilgrimsvandring idag är det befogat att hävda att de snarare ryms inom det vidare existentiella området än inom ett snävare definierat andligt eller religiöst område. Samtidigt kan det vara problematiskt att påstå att detta med nödvändighet innebär ett aktivt avståndstagande från allt det som ryms inom dessa snävare områden. Snarare tycks det återspegla en vilja att distansera sig från en förståelse av religion och andlighet som upplevs som alltför dogmatisk, auktoritär eller världsfrånvänd.
Tre tydliga kännetecken för det existentiella sökande som präglar vår tid är att det är emancipatoriskt och ställer krav på autenticitet och integritet. Enligt ett sådant synsätt måste religiös tro leda till frigörelse från inre och yttre begränsningar. Den måste vara förankrad i personlig erfarenhet och vara intellektuellt genomreflekterad. Den måste också vara ett uttryck för ett fritt val och inte påtvingad. Religiöst tvång leder till en fundamentalistisk religion som står i strid med religionens grundläggande natur.
Vägen och målet
Att pilgrimslederna sätter de existentiella frågorna i centrum kommer till uttryck i det att de anknyter till platser som haft existentiell betydelse för människor. Ibland kallas dessa för ”thin places”, platser där hinnan mellan den vardagliga och den andliga världen tycks bli genomskinlig eller helt löses upp. Ibland kallas de för ”heliga platser”, ofta förankrade i en religiös tradition och förknippade med tempel och altaren, heliga källor eller berg. Många gånger har människor sökt sig till dem i århundraden eller kanske till och med årtusenden.
Pilgrimslederna formas emellertid inte bara av dessa platser i sig utan av resan dit och därifrån, som sammankopplar platserna med våra liv och med allt vi upplever på vägen. Diskussionen om huruvida det är vandringen eller målet som har störst betydelse lär fortsätta så länge det finns pilgrimer. Ofta citeras Karin Boyes dikt ”I rörelse”: ”Nog finns det mål och mening i vår färd – men det är vägen, som är mödan värd. Det bästa målet är en nattlång rast, där elden tänds och brödet bryts i hast. På ställen, där man sover blott en gång, blir sömnen trygg och drömmen full av sång.” Så kan det nog vara för många, men lika sant är att det hägrande målet för vandringen ofta har en avgörande betydelse. Kanske är det så att vägen ger mening åt målet i lika hög grad som målet ger mening åt vägen.
Den sökande och den välkomnande – och det som förenar
När vi talar om pilgrimsvandring och pilgrimsleder är det viktigt att utgå från två olika perspektiv samtidigt. Å ena sidan uppstår pilgrimsleder därför att människor är på vandring och söker något. Det är de många fötterna som går i varandras spår som skapar vägen. Från Gamla testamentets Abraham och Mose, genom hela den kristna historien, ända fram till vår tids vandrare, har längtan efter Guds rike, strävan efter befrielse ur bundenhet och skuld, liksom sökandet efter livsmening, upplysning och frid, varit drivkrafter för pilgrimerna.
Pilgrimen, peregrinus, är någon som av olika skäl blivit som en främling i tillvaron. Ibland kan det leda till ett uppbrott från en högst konkret livssituation som blivit ohållbar, men lika ofta kan det vara en fråga om ett uppbrott ur en existentiell eller andlig vilsenhet och saknad. Att bryta upp skapar förutsättningar för omorientering, omställning och omvändelse. Det kan vara en både inre och yttre process. Det gör att pilgrimsvandringen inte definieras så mycket av det vi lämnar bakom oss som av det som händer med oss på vägen. Pilgrimsvandringen kan göra det möjligt för oss att öva oss i tillit och hopp, och att leva i en framåtriktad och framåtblickande rörelse.
Om den sökande pilgrimen är nödvändig så är emellertid, å andra sidan, den välkomnande medmänniskan lika nödvändig. Pilgrimslederna formas i hög grad av dem som utövar sin gästfrihet gentemot pilgrimen, de som öppnar sina dörrar, som erbjuder ett mål mat och visar vägen.
Många samtida pilgrimer berättar om kyrkklockorna som ringt för att välkomna dem när de närmat sig slutet på sin vandring. Kanske stod det en kyrkvärd och väntade på dem vid den öppna dörren. Kanske hade ljusen blivit tända på altaret. Kanske hade någon dukat fram en måltid. Det är ofta förvånande starka och berörande upplevelser. I dessa enkla uttryck av gästfrihet kommer något till uttryck som väcker vår längtan.
I den mänskliga omsorgen ryms något som är gudomligt, den välkomnande får, som Guds ställföreträdande representant, påminna pilgrimen om att hon är efterlängtad, att hon välkomnas hem. Den heliga platsen, ”the sacred space”, är en plats där människan kan söka tillflykt och bli bemött med respekt och kärlek, det är menat att vara en ”safe space”. Den tanken finns redan i den urgamla kyrkofridstraditionen.
Viljan att välkomna pilgrimen ger upphov till en utvidgad gemenskap. Historiskt har det många gånger lett till en blomstrande utveckling längsmed pilgrimsvägarna. I det medeltida Europa blev de allfarvägar där det skapades kyrkor och kloster, härbärgen och sjukhus. Dessa inrättningar bidrog, förutom att de tillgodosåg pilgrimernas behov, också till att utveckla och berika samhället där de fanns. Med tiden växte det upp nya städer längs pilgrimsvägarna, handelsförbindelser skapades, universitet uppstod, broar byggdes och sjövägar mellan länder öppnades. Att de stora europeiska pilgrimsvägarna idag räknas som viktiga kulturvägar är därför rimligt.
Principen bakom denna utveckling, gästfrihetens och det ömsesidiga hjälpandets princip, är förankrad i kristen tradition men återkommer i alla de större religionerna: Vi ska älska vår nästa som oss själva. Om vi visar omsorg om främlingen så visar vi därför också omsorg mot oss själva. Om vi välsignar den andre kommer vi själva att bli välsignade. Om vi är gästfria kommer vi själva att bli bemötta med generositet och välvilja. Samma grundsyn kommer till uttryck i den gyllene regeln: Allt vad vi vill att människor ska göra för oss, det ska vi också göra för dem. Det är en grundsyn som många nog skulle mena borde vara vägledande också för hur samspelet mellan människor och nationer i vår egen tid ska gestaltas.
Man kan säga att det som förenar den sökande och den välkomnande är något som är större än de båda. Båda blir delaktiga i den välsignelse som de skänker åt varandra. I den gemenskap som präglas av en sådan gästfrihet blir vi, med ett kristet uttrycksätt, Kristusrepresentanter för varandra, vi återspeglar det gudomliga. I kristen tradition kallas detta för kärlek. Det är en tanke som återkommer på olika sätt i till exempel buddhism, hinduism och islam, men också i Kants etiska imperativ och olika former av sekulär etik. Tanken på människovärde så som det kommer till uttryck i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter har också uppstått ur detta synsätt.
Ett centralt element i detta kärlekens förhållningssätt är att vi ska möta den andre utifrån hennes egenvärde – inte utifrån vilken materiell vinst eller praktisk nytta vi kan ha av henne. Vi ska inte exploatera den som behöver vårt bistånd och vår gästfrihet. Vi ska hjälpa därför att det är något gott i sig att hjälpa. Ur ett sådant förhållningssätt vinner vi den existentiella gemenskap som bejakar vårt eget människovärde, och låter oss lära känna Gud.
Det existentiellt andliga och det allmänmänskliga
Pilgrimsfärder är inte är något unikt för kristendomen. Pilgrimer förenas i en global rörelse som årligen involverar hundratals miljoner människor från världens alla religioner. Det är en mångskiftande och varierad rörelse, men den kan också visa på sådant som är gränsöverskridande och allmänmänskligt. Pilgrimsrörelser har till exempel förenat människor i kampen för fred, mänskliga rättigheter och för klimatet.
”Det som är botten i mig är också botten i andra” skriver Gunnar Ekelöf i en dikt från samlingen ”Färjesång”, från 1941. Det skulle kunna tolkas så att vi alla förenas på djupet, i det som är våra mest grundläggande existentiella livsvillkor. Där spelar det ingen avgörande roll om vi kallar oss kristna, judar eller muslimer, om vi är män eller kvinnor, gamla eller unga, rika eller fattiga. Vi står med samma bävan och samma förundran inför tillvarons gåta.
Pilgrimsvandring ger ofta upphov till en sådan på en och samma gång djupt personlig och allmänmänsklig andlighet. Det som sker med oss under en pilgrimsfärd berör oss som hela människor, oberoende av vilka etiketter vi väljer att sätta på oss själva. Det är en erfarenhet som inbegriper vårt förflutna och vår framtid, våra relationer och vår självbild, ja hela vår existens. I evangelierna visar Jesus hur han tonar ner religiösa påbud och institutioner för att i stället framhäva just det som sker i djupet av oss människor. Under hans vandringar genom Galileen och Judeen blir detta tydligt i hans möte med dem som söker upp honom.
Pilgrimsrörelsen förvaltar på många sätt denna hållning. Det är en rörelse som präglas av ett underifrånperspektiv. Det är en gräsrotsrörelse buren av solidariteten med ”de minsta ibland oss”. Den uppstår ur djupet av människors hjärtan och har aldrig kunnat kontrolleras helt och fullt av den institutionaliserade kyrkan, även om den både har försökt slå mynt av den och förtrycka den. Pilgrimsrörelsen är i grunden spontan och skapande. Trots att den vilar på urgamla traditioner är den ständigt i omvandling, ständigt i dialog med samtiden.
Pilgrimsrörelsen slår vakt om varje människas andliga frihet och integritet och bejakar den ömsesidiga aktningen för alla religioner och livsåskådningar. Den rymmer samtidigt en kritik av det moderna industrisamhällets tendens att låta konsumtion, prestation, tillväxt och konkurrens definiera livet. Ett fint uttryck för denna hållning finner vi i Thomas Tranströmers dikt ”Romanska bågar” som sägs utgå från en erfarenhet han gjorde under en semester i Venedig. Vid ett besök i San Marcoskatedralen drabbas han, mitt i myllret av turister, av hur valv efter valv öppnar sig oändligt, och förnimmer att det är likadant inom honom själv. Han beskriver hur en ängel utan ansikte lutar sig över honom och viskar: ”Skäms inte över att du är människa. Du är inte färdig och det är som det ska.” Tårögd föses han så ut på den solbelysta piazzan utanför tillsammans med alla andra.
Det är en av de finaste beskrivningarna av hur ett kyrkorum kan beröra och förvandla oss från turist till pilgrim. Ängelns ord kan också ses som ett slags beskrivning i koncentrat av den människosyn som präglar pilgrimstanken. Vi är något mer än konsumenter. Vi är en hemlighet.
Dialog
Det är en angelägen fråga då det ibland kan tyckas finnas en motsättning mellan det som kan uppfattas som universella, demokratiska värden och religiösa föreställningar och synsätt.
I dagens samhälle är detta ett problem som har vittgående konsekvenser. Inte bara religion utan också kulturella identiteter och etniska tillhörigheter blir ofta utnyttjade som bränsle i konflikter. I Malmö inleddes 2014 Initiativet Social Cohesion av biskop Antje Jackelén i samverkan med olika religiösa och andra samhällsaktörer som kommun, region, universitet och handelskammare. Syftet var att visa på hur det kan vara möjligt att bygga ett samhälle där människor kan leva och utvecklas i frihet och trygghet och där hatbrott, intolerans och motsättningar kan motverkas genom samarbete och dialog.
Religionerna kan fungera som en förenande och sammanhållande kraft i ett mångfaldssamhälle.
En pilgrimsvandring är en personlig erfarenhet, och därför inte samma sak för den ena som för den andre. Vandringen är vår egen och det är som det ska. Bara vi själva kan bestämma. Det är vår längtan som ger vandringen mening. Det är våra behov och förutsättningar som ger den ett innehåll. Det har visserligen alltid funnits krafter som vill kontrollera och slå mynt av pilgrimsvandring, men pilgrimens drivkrafter bygger djupast sett på från yttre påbud utan på ett inre sökande. Den representerar något djupmänskligt som överskrider gränserna för alla institutionaliserade religioner.
Pilgrimsarbetet bygger på ett nätverksbaserat sätt att arbeta som är både utmanande och inspirerande. Det bygger på ett växelspel mellan å ena sidan utdelning och ansvarstagande. Utdelning kan man få på många olika sätt – men i grunden handlar det om att upptäcka hur pilgrimsvandring kan vara en positiv resurs i människors liv och i församlingarnas och lokalsamhällets gemensamma strävan att bygga öppna, gästfria gemenskaper. Ansvarstagande handlar om att tillsammans vårda, utveckla och bevara denna positiva resurs så att den kan komma fler människor till del, till exempel genom att förmedla kunskap och dela erfarenheter, och genom att tillgängliggöra lederna och medverka till de strukturer som behövs för att ha en levande vandringskultur längs lederna.
Pilgrimslederna är en långsiktig investering som bygger på stora satsningar av både arbete, tid och pengar. Tillsammans bär Lunds stifts pilgrimsförsamlingar ansvaret för arbetet med stiftets leder. Huvudansvar för arbetet har Pilgrimscentrum i Lund på uppdrag av stiftet. Pilgrimsförsamlingar är de församlingar som ligger längs leden och de som har ett aktivt pilgrimsarbete. De pilgrimsförsamlingar som ligger längs leden har ett särskilt ansvar att utifrån de lokala förutsättningarna bidra till att upprätthålla leden och att möjliggöra för pilgrimer att vandra den – både genom att välkomna pilgrimer utifrån och genom egna vandringar.
Denna ”Vision” är tänkt som en plattform för gemensam reflektion och samtal, och som ett redskap för det gemensamma arbetet. Det är inte färdigt – utan i en pågående process. Vår förhoppning är att den ska inbjuda till delaktighet och förnyat engagemang.