Pilgrimen och försoningen

06-05-2014

Vad är egentligen pilgrimsvandringens idé? Essens? Finns det någon sådan? En del kallar pilgrimsvandrandet lite nedsättande för ”Kyrkans Mulle”. Efter tio år som pilgrimspräst i Lunds stift ser jag något helt annat.

En pilgrim ger sig ofta ut på vandring för att djupna och mogna. Samtidigt som fötterna trampar vägen mot ett yttre mål pågår färden mot pilgrimens innersta, den resan som mystikern kallar den längsta. I Bibeln berättas hur Jesus själv lämnade allt för att vara ensam med Gud. Om och om igen. Pilgrimen som packar sin ryggsäck och ger sig av bejakar på samma sätt sin längtan efter att komma nära tillvarons väldiga, pulserande Gudshjärta.

Den som upplever sig älskad och omsluten har i regel lättare för att älska och omsluta andra. Det som från början var pilgrimens egen personliga vandring inåt blir efterhand en vandring utåt. När hjärtan öppnas för Guds kärlek öppnas det också för främlingen längs vägen och allt annat levande.

Många är de pilgrimer som vittnar om vandringens förvandlande kraft. Gränser passeras på många olika plan, både synliga och osynliga. Och förebilden är vandraren Jesus Kristus själv.

Att vandra över gränser
En dag stod han där. Med stor ryggsäck och ett vänligt leende. ”Här är jag”, sa han på knagglig engelska. Som om jag skulle känna igen honom. Som om jag väntat på honom. Fast vi aldrig tidigare mötts.

Jean Pierre tog fram sitt pilgrimspass väl inlindat i en skyddande plastpåse och jag fick läsa hälsningen han bar med sig. Prästen i hans hemstad i Frankrike intygade att mannen var en sann pilgrim som vandrade för och med Kristus. Han bad alla längs vägen att ta emot denne främling, ge honom husrum, mat och gemenskap.

På pilgrimspasset fanns en ruta för varje vandringsdag. Ibland hade Jean Pierre ritat ett hus i rutan, men oftare en gran. Det betydde att han ibland fått sova inomhus men oftast ute. Den natten fick Jean Pierre sova hos oss på Pilgrimsplats Liberiet i Lund.

Men varifrån kom denne man och vart var han på väg?  Han hade blivit sänd som pilgrim från sin hemkyrka. Sedan hade han vandrat genom Tyskland, Danmark och ända till Nidarosdomen i Trondheim i Norge, vidare in i Sverige till Vadstena och nu var han alltså vid katedralen i Lund.

Alla som hörde hans berättelse förundrades. ”Men varför, Jean Pierre, varför går du?”

Och även hans svar väckte förundran. Han berättade att han vandrar för andra och inte främst för sin egen skull. Varje steg är för honom en bön. Han bär på en övertygelse om bönens kraft. När han ber sig igenom Europa vandrar han över många olika gränser. Gränser mellan länder, kulturer och olika kyrkotraditioner. Och han tror att hans vandring, genom Guds kraft, kan föra alla närmare varandra. Förvandla. Förändra. Försona.

När vi efter någon dag sände honom vidare med bön, handpåläggning och välsignelse i morgonmässan från Domen visste vi att han inte skulle vandra raka vägen hem. Först skulle han ta en runda om Schweiz. Efter vintervila hemma i Frankrike skulle han året därpå vandra till Santiago de Compostela i Spanien. Och med sig skulle han i bön bära alla oss som han mött på sin långa vandring och vid det stora pilgrimsmålet överlämna allt i Guds händer.

En pilgrim som är djupt förankrad i Guds kärlek kan aldrig enbart vandra för sin egen skull.

Jean Pierre inspirerar. En fötternas bön som försonande vandring behöver man inte ge sig ut över hela Europa för att genomföra. Att göra en Paxvandring hemmavid, en vandring för inre och yttre fred, är en väl så stark upplevelse. I boken Vandra med Frälsarkransen ger jag flera exempel på hur man kan göra en gränsöverskridande vandring där man bor. I sin egen vardag. (not 1) Vilka gränser finns det i vår by, i vår stad, synliga eller osynliga, som Gud kallar oss att upptäcka och passera? Det kan vara två bostadsområden som är alltför åtskilda eller två olika kyrkor som tillhör olika kristna traditioner, eller en kyrka och en moské eller synagoga.
 

Att vandra sig till frid med sig själv och Gud
Jean Pierre vandrar för att bana väg genom och över yttre gränser. Men en pilgrimsvandring är alltid också en gränsöverskridande inre resa.

Under en femdagars pilgrimsvandring för några år sedan fick jag vara med om en sådan inre hisnande färd. Vi vandrade varje dag under tystnad, bibelläsning och bön från det att vandringen startade efter frukost och morgonbön tills vi nådde dagens vandringsmål.

Som under varje pilgrimsvandring avslutades dagarna med ett delande. Då samlas pilgrimerna i en ring. En pilgrimsstav sänds runt och den som har staven kan dela med sig av något som skett under dagens inre eller yttre vandring. Om pilgrimen vill. Annars sänds bara staven vidare. Ingen får kommentera. Bara lyssna.   Under delandet den andra kvällen blev det tydligt att flera av vandrarna hade en anmärkningsvärt negativ syn på Kyrkan. Efter två dagars vandring hade fernissan börjat falla av. Den ilska och frustration de burit på kunde inte längre hållas tillbaka. Några hade egna negativa upplevelser av möten med Kyrkan. För andra var det en mörk och tung bild som förmedlats av tidigare generationer eller av människor i deras närhet. Flera hade inte varit i kontakt med Kyrkan på många år. Många av de andra pilgrimerna var djupt förankrade i tron och i sig själva och kunde därför lugnt bära frustrationen som bröt ut. Ingen protesterade eller sa emot. Allt fick plats i rummet.  Vid ledarsamlingen senare på kvällen måste vi ändå ställa den uppenbara frågan. Om de nu tycker så genuint illa om Kyrkan – varför är de då här? Vi var övertygade om att flera av dem skulle ta bussen hem nästa dag. Men på morgonen stod alla redo med sina ryggsäckar. Till vår stora förvåning. Och efter ännu en vandringsdag i vilsam fördjupande tystnad följde en lättsam kväll, helt olik den förra. Något hade sannerligen hänt!

En av dem som brottades med sig själv och sin relation till Kyrkan var Göran. I varenda kyrka längs vägen tog församlingarna emot oss med vidöppna portar, tända ljus och klockringning. Ibland i flera kyrkor varje dag. Men Göran liksom dröjde vid kyrkporten. Eller gick lite motvilligt med oss andra in under sången fram till altaret för att be för bygden och tacka Gud.

Det var under den fjärde vandringsdagen det hände. Denna dag fanns ingen kyrka att fira middagsmässan i. Vi samlades på en äng. En sten täckt med mossa och mandelblom fick bli vårt altare där vinet och brödet placerades. Ringen med pilgrimer blev kyrkans väggar och himlen dess tak.

Dagens bibelord kom från Uppenbarelseboken 8:3,4.
    En ängel ställde sig vid altaret med ett rökelsekar. Och röken från rökelsen steg ur ängelns hand upp inför Gud tillsammans med de heligas böner.

I samma stund som bibelordet lästes lyfte två små vita fjärilar från stenen. De flög inte iväg utan började cirkulera över brödet och vinet. Ja de dansade över gåvorna. Som rökelse. Som änglar. Då brast det för Göran och flera av vandrarna som under andra kvällen varit så arga. Tårarna flödade där på ängen. ”Det var det vackraste jag varit med om i hela mitt liv”, viskade Göran i mitt öra. Då visste jag att Göran redan nått pilgrimsmålet. Vi hade ännu en dags vandring kvar till slutmålet men Göran var redan där. Vid mötesplatsen med Gud. Ett under hade skett. Själv kallar Göran det så. Undret på ängen.   Den kvällens delande blev av ett helt annat slag än de tidigare. Delandet höll aldrig på att ta slut. Portar hade öppnats, murar fallit och rummet var mättat av glädje, enkelhet och befrielsens tårar. En Gudsnärvaro.

Det var de fyra dagarnas vandring som ledde oss dit. Den fysiska ansträngningen, bönen, gemenskapen i tystnaden och i samtalen på kvällarna men också att man fått lov att uttrycka sin frustration utan att bli motsagd.

Det stora överlämnandet kom till slut. På ängen. Där gav Göran upp sin kamp. Och det var då han såg änglarna och lät sig försonas med den store Försonaren. I den stunden fanns inte längre några hinder, inga murar, inga gränser. Himlen var vidöppen. Han hade kommit hem.

Att ge sig ut på pilgrimsvandring är att ställa sig naken inför Gud. Till Guds förfogande. Att öppna sig för Guds beröring, tilltal, närhet och vägledning.   För en del krävs flera dagars vandring för att detta ska kunna ske. För andra, de som övat sig i bön och närvaro, kan det räcka med att snöra kängorna för att känna doften av Gud. Eller att göra en med yttre mått mätt mycket kort vandring i till exempel en labyrint. Egentligen behöver människan inte ta ett enda steg för att vara pilgrim. Vandringen är en hjälp, ett välsignat redskap Men den människa som är öppen för Guds ständiga närvaro kan sitta på en stol och samtidigt vara ute på en förvandlande pilgrimsfärd.

Trots sin motvilja mot Kyrkan hade Göran firat gudstjänst i fyra vandringsdagar utan att egentligen veta om det. För en pilgrimsvandring är en gudstjänst till fots. Alla delar av liturgin som vi firar inne i kyrkan finns med under vandringen.

Gudstjänstens inledning är pilgrimsvandringens samling och bönen inför dagen.  Syndabekännelsen och förlåtelsen, eller överlåtelsebönen, möter pilgrimen i mässan längs vägen. Den fysiska packningen som tynger pilgrimens rygg påminner också på ett konkret sätt om hur svårt det är att bära runt på saker genom livet och vikten av att försöka lägga av sig det som är alltför tungt att bära.   Kyrie, Herre förbarma dig, har en pilgrim nära till när ryggsäcken eller skorna skaver eller om skavet kommer inifrån.

Lovsången stiger varje gång pilgrimen blir berörd av skönheten i skapelsen, gemenskapen i gruppen och om inte förr när målet för dagens vandring kan anas efter en mödosam vandringsdag. Att mötas av kyrkklockor som ringer, en öppen kyrkport, tända levande ljus och en vänlig människa öppnar varje vandrares hjärta och föder lovsång och tacksamhet.

Textläsningen består av bibelorden som läses vid bönerna under dagen eller som pilgrimen själv har med sig eller kanske dyker upp i pilgrimen under vandringen.   Predikan är reflektionen som någon av ledarna håller, men är också den process som sker i varje pilgrim när hon eller han tar emot bibelordet och låter det, med helig Andes hjälp, verka i sitt eget inre.

Psalmerna är sångerna längs vägen, både de som gruppen sjunger tillsammans och de som sjunger inne i pilgrimen och som ingen annan kan höra.

Förbönen pågår hela tiden i pilgrimen. Det kan vara ett böneämne man medvetet tagit med sig hemifrån eller som dyker upp under färden. Varje steg pilgrimen tar genom en trakt kan bli till bön.

Nattvarden är mässan som dukas upp ur ryggsäcken på en äng eller i en kyrka. I varje mässa bryter prästen brödet och läser orden ”Brödet som vi bryter är en delaktighet av Kristi kropp” och alla svarar ”Så är vi, fastän många, en enda kropp, ty alla får vi del av ett och samma bröd”. Vi lever i en tid med stor individualism men också en längtan efter gemenskap. Under en vandring tillsammans med andra drabbas ofta vandrarna av en känsla av hur man i gruppen, trots olikheter, hör samman. Som en enda kropp. Om en vandrare inte längre kan gå på grund av trötthet eller skoskav påverkas hela gruppen. Många är berättelserna under kvällarnas delande om hur de andras närvaro i fått den trötte och uppgivne att orka vidare.

Välsignelsen nedkallas av prästen vid mässan men blir också en påtaglig verklighet under stunder av vandringen då pilgrimen inser att allt kommer från Gud.
Sändningen kan vara Heliga Birgittas bön, Herre visa oss din väg och gör oss villiga att vandra den, som avslutar hela vandringsdagen. Det kan också vara orden vandrarna ger varandra i det avslutande delandet.

Pilgrimen vandrar sig genom liturgin. Den gudstjänst man haft så svårt att ta till sig i kyrkan står man plötsligt mitt inne i. Liturgin blir verklig. På riktigt. Talande. Tolkande det egna livet. Ja, så som det är tänkt att varje gudstjänst i kyrkan ska vara och som många av oss lever av och älskar. Gränserna är tillintetgjorda och Gud får ge pilgrimen det Gud längtat efter att få ge i evigheters evighet. Och pilgrimen tar emot som törstig jord.

Att vandra sig hem
Varje pilgrimsvandring har ett slut. Liksom livet.
Det är Annandag påsk och flera pilgrimsgrupper är på väg från olika håll för att fira Emmausmässa i den gamla pilgrimskyrkan på slätten. Vandrarna från norr har bara anat den sköna Mariakyrkan i fjärran när kyrkklockorna börjar ringa och oron sprider sig. ”Tänk om de börjar mässan utan oss”, tänker de i tystnaden. Bara efter några hundra meter lägger sig lugnet. Runt om kyrkan står människor och väntar och vinkar. Pilgrimer som redan kommit fram till målet. Och klockorna fortsätter att ringa och ringa.   På kyrkbacken står en kvinna som verkar höra till kyrkan och platsen. När hon ser pilgrimerna från norr börjar hon vandra dem till mötes och omfamnar dem var och en. ”Välkommen hem” viskar hon i varje pilgrimsöra. ”Välkommen hem”. Och tårarna faller. Inte en enda av pilgrimerna bor i byn. Ingen av dem har egentligen vandrat hem. Snarare bort. Ändå vet de att det den främmande kvinnan säger är alldeles sant. Och när de till slut vandrar upp för kullen och går in genom den vidöppna porten, möts av alla tända ljus och brödet och vinet som väntar på altaret – då sjunger pilgrimens hjärta. ”Ja, jag har sannerligen kommit hem.”

Pilgrimen och biskopen Martin Lind berättar i den kommande boken Pilgrim S:t Olof 800 år (not 2) om hur hans många pilgrimsvandringar hjälpt honom att övervinna sin gamla dödsrädsla. När han kommer fram till målet kommer han till symbolen för hans egen död. Helst vill han vandra till en kyrka. Varje kyrkobyggnad är en symbol för himmelens port. Efter att ha gått tre varv runt kyrkan i gammal tradition – för att landa i målet – vandrar han slutligen in i kyrkorummet.   ”Mitt fotsteg in i kyrkobyggnaden är verkligen dramatiskt såtillvida att det symboliserar min fysiska död. Men då är jag plötsligt i himmelens port. När jag gått mina vandringar har jag ofta sjungit tillsammans med andra. Sången klingar inte särskilt starkt ute i det fria men plötsligt – när jag kommer in i kyrkan – omsluter sången mig på alla sidor. Jag är i himmelen och Gud finns överallt.”

Så kan pilgrimsvandringen vara ett sätt att ta emot och ge vidare Guds försonande kraft.  En fötternas bön om fred och förståelse
Ett hjärtas försoning med Gud och med sig själv.
En hjälp att försonas med sin egen död.

Anna Alebo
pilgrimspräst vid Lunds domkyrka och i Lunds stift

Not 1. Vandra med Frälsarkransen, Anna Alebo. Verbum 2012
Not 2. Pilgrim S:t Olof 800 år, red Lars Eric Axelsson och Lars Jönsson. 2014.