Det annorlunda
03-11-2014
Det är lördag och hela eftermiddagen ska kyrkan fyllas av dop. Jag ska leda alla dopgudstjänsterna utom dopet klockan ett. Något så annorlunda som ett ortodoxt dop är inbokat denna dag.
Plötsligt förändras rummet. Den vänlige ortodoxe prästen klär på sig skruden av guld som han har med sig. In i kyrkan bärs en dopfunt av mässing. Det är ovärdigt att kalla denna vackra dopfunt för en balja, men det beskriver bäst hur stor den är. Hela barnet ska ju kläs av och doppas ner i vattnet enligt den ortodoxa traditionen. Först efter dopet kläs barnet i den vita dräkten. Så som man gjorde i Kyrkans begynnelse. I den lutherska kyrkan nöjer vi oss numera med tre nävar vatten över huvudet.
Jag sätter mig ner i kyrkan för att på håll få vara med om denna unika stund. Rökelse fyller rummet liksom prästens sång. Uråldrigt. Så låter det. Ja, hela dopgudstjänsten är sång och recitation. Så oändligt vackert, tänker jag där jag sitter och drömmer lite att dopen i den tradition jag lever i skulle vara mera så. I den ortodoxa traditionen kan inte kvinnor bli präster. Det finns mycket som skiljer tolkningen av tron i min kyrka och i den ortodoxa. Även om jag alltså varit en skäggbeprydd människa hade jag velat tjäna den kyrka jag nu verkar i. Men trots alla olikheter finns det stunder, som denna, då min egen längtan efter mer mystik och bön i våra egna gudstjänster sköljer över mig.
Många som kommer in i den stora kyrkan för att tända ljus hajar till inför den ovanliga sången. De lyssnar. Drar in doften av rökelse. Njuter. Förundras.
Men inte alla. En man kommer fram till mig. Han är lite upprörd och undrar varför dessa främlingar är här? Har de ingen egen kyrka de kan vara i?
Mannens upplevelse av stunden och min egen upplevelse visar sig vara helt olika. Han blev obekväm och orolig. Så som jag ofta också blir i andra situationer när jag möter det som är okänt och annorlunda. Mannens rädsla kände jag absolut igen. Men just i denna stund var det som om de annorlunda tonerna i kyrkan gav mig ro istället för oro. Och jag hörde mig säga till mannen att detta är våra vänner. Denna kyrka tas visserligen om hand av oss i Svenska kyrkan men den tillhör alla kristna. Det finns inget vi och dom i den kristna traditionen. Det kan det inte finnas eftersom alla tillhör Jesus Kristus. När de kommer till oss blir faktiskt Kyrkan mera hel.
Det var inte min egen förträfflighet som gjorde att jag kunde vara så välkomnande mot den främmande prästen och de ortodoxa gästerna denna dag. Det var förstås Guds egen närvaro i de många olika dopen som förde oss samman.
När det ortodoxa dopet var slut skulle jag döpa i ett av de andra kapellen i kyrkan. Mitt under första psalmen kikade den ortodoxe prästen in i kapellet på sin väg ut ur kyrkan, lade handen över hjärtat och böjde sitt huvud. Jag svarade med att göra likadant mot honom och en varm våg gick genom min varelse. Insikten i den stunden var total. Att ta emot en främling är sannerligen att ta emot Gud själv.
Anna Alebo, pilgrimspräst
