Fest

24-11-2014

En vän berättade för mig om tiden då han var chef. Det hände att han behövde tala enskilt med någon av medarbetarna.

Får jag tala med dig, sa han då naturligtvis till den det gällde. Det visade sig att en av medarbetarna alltid blev rädd och ängsligt frågade vad hon nu gjort för fel. Det föll henne aldrig in att chefen kanske skulle be henne om råd, att han noterat att hon såg trött ut och ville höra om han kunde göra något för att arbetssituationen skulle bli bättre. Och att hon skulle få beröm för något hon gjort riktigt bra fanns inte ens på kartan.

Någon hade lärt henne att vara rädd. Rädd för att göra fel. Och att alltid förvänta sig att andra skulle se felen och att klaga på henne.

I söndags var det domssöndagen. Dagen då vi firar att Kristus kommer tillbaka. Ja, just det. Firar! Hur kan vi annat än fira när det är den Kärleksfulle som kommer? I andra kristna traditioner talar men inte om domssöndagen utan om dagen då Kristus kommer tillbaka. Ordet dom får oss gärna att reagera som kvinnan. Nu kommer det någon som ser alla mina fel och dessutom ska berätta det för mig. Som om jag inte redan visste.

Den som har den mörka bilden av domssöndagen häpnar vid liturgin i Lunds domkyrka denna dag. Allt är vitt! Vitt är glädjens färg. Det är fest. För det är ju den bästa av vänner som kommer och inför en vän behöver man inte vara rädd.

Det berättas om två bröder som bodde hemma på gården hos sin far. En dag hade den ene sonen tröttnat och bad att få ut sitt arv så att han kunde fara ut i världen och leva sitt eget liv. Sonen provade på allt man kan tänka sig av dåligheter och till slut hade han inga pengar kvar. Utblottad tvingades han ta ett arbete som svinskötare. Efter ett tag började han fundera på hur det var där hemma och hur bra det varit. En dag tog han mod till sig och vandrade hemåt igen. Tusen tankar måste ha farit genom hans huvud. Hur skulle han bli mottagen? Han som faktiskt misslyckats med allt. Tomhänt men med en oändligt tung ryggsäck av skuld och skam stod han till slut på gårdsplanen.

Detta är en av de mest älskade berättelserna i Bibeln. Det är Jesus själv som berättar. Hur slutar den? Vad är meningen med berättelsen? Vill Jesus berätta att så här mycket skuld och skam ska du minsann få bära på om du beter dig illa? Nu är berättelsen slut. Gårdsplanen kommer att gapa öde och tom för dig. Porten kommer att vara stängd.

Men berättelsen är inte slut. Den fortsätter. Dörren öppnas. Det är inte säkert att sonen blev gladare av det. För vad skulle nu hända? Hur mycket skäll skulle han nu få? Vilken skärseld av förebråelser skulle skölja över honom innan han möjligen blev förlåten och insläppt igen?

Nu sker det oväntade. Fadern kommer ut med famnen vidöppen. Välkommen hem, min son, säger han. Och så ställer han till med en stor fest för att fira att sonen äntligen kommit hem igen.

Detta är domssöndag för mig. Att inte vara rädd mer. Att komma hem till den stora Kärleken.

Anna Alebo, pilgrimspräst