På fall

04-10-2015

Senaste veckan har flera kolleger och vänner fallit omkring mig. Inte fallit för frestelser utan på riktigt. På marken. Alla är de i min ålder. Jag vet att många äldre lever med oron över att tappa balansen. Jag kikar försiktigt på mitt körkort. Har jag blivit så till åren kommen att jag nu tillhör de fallande?

En av de som föll i veckan var kollegan som vandrade över stadens kullriga gatstenar för att leda gudstjänst i en kyrka. Hon föll handlöst. Allt gick väl och inga ben bröts. En vänlig själ stannade och hjälpte till och hon kunde linka vidare mot kyrkan och gudstjänsten. Dagen efter möttes vi. Hon berättade vad som hade hänt och hon bad mig sedan slå upp psalm 238 i psalmboken som var en av psalmerna de sjungit på gudstjänsten och som hon valt dagen innan. ”Han låter mina fötter ej slinta, ty han är en väktare, ej trötter och blir mig alltid när.” Vi såg på varandra och log.

Den andra kollegan log också där hon linkade in under ingångspsalmen till gudstjänsten i en annan kyrka under helgen. Hon skulle ha rest långt till ett möte tidigare i veckan men konstaterat att hon var allt för trött. Istället tog hon sig ut till kusten för att vila, men ögat såg inte skiftningen i asfalten som hade kunnat rädda henne från att sätta sin fot i ojämnheten och även hon föll handlöst. Psalmen fyllde kyrkorummet där hon haltade fram och särskilt en av raderna gav genklang i hennes inre: Gud är med dig ”om sårad fot än blöder”.

Det kunde lika väl varit jag som fallit den gångna veckan. När almanackorna fylls till bristningsgränsen tappar vi kontakten med nuet, med jorden och därmed himlen. Och det är då vi faller, även vi som ännu inte uppnåt det egentliga fallandets ålder.

Men kanske är det ändå frestelser vi faller för när vi faller? En av frestelserna i mitt eget liv är att arbeta för mycket. Som om allt hänger på mig. Som om jag är solen i solsystemet som håller alla andra planeter på plats. Den välvilliga medmänniskan säger tröstande till mig att det säkerligen beror på min stora godhet. Att jag skapar nya projekt och arbetar dygnet runt för att jag vill ge andra så mycket som möjligt. Men Gud ser att detta inte är hela sannnigen och ber mig fundera ett varv till. Är det möjligen så att du tror att du är Gud, Anna? Samtidigt kommer aposteln Paulus vandrande förbi med ett brev i sin hand. Det ska snart postas till församlingen i Korint och jag lyckas se fånga en av meningarna: Denna skatt har jag i lerkärl, för att den väldiga kraften skall vara Guds och inte komma från mig.

Den gamle biskopen Martin Lönnebo är en vis man. Ibland är vi som kläder i en centrifug, sa han. Tempot är så högt att vi pressas ut mot centrifugens väggar. Vi är så uppe i varv att vi plötsligt befinner oss i periferin. Då gäller det att söka upp stoppknappen och låta sig falla in mot centrum.

Ett yttre fall kan hjälpa oss att släppa taget. Och falla mot centrum där Gud är. Det är Guds tydliga budskap till mig denna veckan och jag sneglar på Gud och ber: Gode Gud, hjälp mig hitta stoppknappen!