Jordad och himlad

11-11-2015

När jag var barn älskade jag gummistövlar. I tonåren också. Problemet var modet. Utsvängda V-jeans knycklades ihop och trycktes ner i något som kallades seglarstövlar. Dessa var alltför låga och vida. Mer till prydnad än nytta. Jag tyckte aldrig om dem.

Jag har precis återupptäckt min ungdoms kärlek till gummistövlar. Och då menar jag riktiga gummistövlar. Alltför många år i staden hade fått mig tro att sådana inte längre behövs. Nu är det svårt för mig att byta till skor med snören. Men visst finns det tillfällen då gummistövlar inte riktig passar. När jag viger brudpar i kyrkan till exempel. Fast jag hörde talas om en domprost i norra Sverige som faktiskt brukade predika iförd just stövlar. ”Du påminner om honom”, sa den som berättade. Och då visste personen ingenting om mitt gummistövel-tycke.

Kanske har vi något gemensamt, vi som älskar gummistövlar. Det är iallafall inte en känsla för mode, hör jag någon mumla. Nej, sannerligen inte. Men kanske en känsla för jorden. Att vilja vara jordad. Och därmed himlad.

Det går inte att vandra fort i gummistövlar. Varje steg måste ske lite eftertänksamt och därför hinner jag känna marken under mina fötter. Jag blir närvarande i steget. I nuet. Och det är bara genom att vara närvarande i nuet som jag kan komma i kontakt med himlen.

”Lodrätt ned i tiden skär evigheten och i skärningspunkten där är nuet”. Så skriver författaren och retreatledaren Margareta Melin. Det gäller alltså att hålla sig i nuet om man vill ha kontakt med den Evige. Och det går lättare om gummistövlarna är på.

Det finns de som menar att människor med gudstro inte riktigt lever i den så kallade verkligheten. Liksom lever lite i det blå. Så är det sällan. Den som är djupt förankrad i sin relation till Gud är ofta djupt förankrad på jorden. ”Jorden är Herrens och allt den rymmer. Världen och alla som bor i den”, som det står i en psaltarpsalm i Bibeln.

Vi är nu i slutet av kyrkoåret. Det nya börjar första söndagen i advent. Söndagarnas bibeltexter manar till eftertanke. De vetter mot himlen som i den gångna allhelgonahelgen men också mot jorden och hur vi tar hand om varandra. Himmel och jord hör samman.

Denna höst har bokskogarna på Österlen exploderat i en sällan skådad färgprakt. Träden har brunnit i rött och guld. Kontrasten till det vi sett i media har varit övermäktig. Fötter som trampar sig genom gyttjan på flykt från helvetet i Syrien. Barn som inte vågar gå till skolan. Flyktingboenden som brinner. Och ljudet av en helt annan sorts stövlar genom Europa. Sådana som gärna bärs till bruna skjortor och varken har kontakt med jorden eller himlen och därför ekar kärlekslöst.

Det är lätt att drabbas av modlöshetens ande. Själv tänker jag behålla gummistövlarna på så mycket det bara går denna mörka höst. Kanske till och med köpa nya. Röda, gula eller till och med prickiga. Allt för att påminna mig själv och andra om att hela jorden och alla människor tillhör Gud. Nu gäller det att hålla sig jordad. Och därmed himlad.