Att se

14-12-2015

Jag och mor är på väg in i väntrummet på vårdcentralen i Simrishamn. Hej, säger en man som sitter med sin nummerlapp i en av de röda sofforna. Han verkar glad över att se oss. Min socialt begåvade mor börjar genast samtala med mannen. De känner inte varandra, men det är sannerligen inget hinder. När två människor möts är det naturligt att intressera sig för varandra. Att se den andre. Det är så det går till. Snart kommer ett äldre par in i rummet. Hej, hej. Alla hälsar. Själv mumlar jag lite ovant fram en hälsning och blir påmind om hur livet i Lund ändrat mitt mellanmänskliga beteende.

Häromdagen satt jag i ett väntrum i Lund. Ingen hälsade. Inga samtalade. Jag började fördriva tiden i det fullsatta rummet med att ta fram min telefon. Allt var frid och fröjd tills jag råkade trycka på en för mig dittills okänd knapp och plötsligt spelade telefonen en jazzlåt på högsta möjliga volym. Det kändes som om jag detonerat en bomb i rummets annars massiva tystnad. Intensivt letade jag efter knappen för att stänga av eländet, men det tog sin lilla tid. Samtidigt försökte jag göra mig lite lustig över mig själv inför de andra, men responsen var sval. Inte ens när jag strax lyckades trycka igång jazzandet ännu en gång lyfte mer än någon enstaka blicken och log. Det är nämligen så det går till.

Senare samma dag är jag tillbaka i Lund. Jag ska på möte i Domkyrkan och passerar Krafts torg öster om Domen. Det är kväll och mycket mörkt men över hela torget ringlar en kö med hundratals människor. Som en svart orm. Historiska museet visar upp de jordiska resterna av Peder Winstrup som var biskop i Lund på 1600-talet. Biskop Winstrup har under århundradena legat i en kista i Domkyrkan på olika ställen. Senast i kryptan. Nu när rummet istället ska bli en plats för bön skulle biskopen återigen få maka på sig. Samtidigt passade man på att öppna kistan. Där väntade en stor överraskning. Herr Winstrup såg nästan ut som när han begravdes för 350 år sedan. Så välbevarad var han. Arkeologerna har låtit undersöka kroppen och fått fram fantastisk information om hur det var att leva på 1600-talet. De kunde till och med berätta om vad biskopen åt vid sin sista måtid. Dagen innan han skulle föras tillbaka till kyrkan för att placeras på en ny plats i norrs tornet bjöd museet in allmänheten för att se honom. Och allmänheten kom! Tretusenfemhundra personer köade en timme för att få en glimt av denne gamle relik.

Själv passerade jag kön och gick inte in. Jag som älskar att fördjupa mig i historien kände ett oväntat obehag. Peder Winstrup själv skulle säkert inte ha något emot att hålla lite hov inför massorna. Jag har ju sett bilder på honom där han ligger i sin grav med välkammat skägg och med en spetskrage som faller vackert över bröstet. Förmiddagens funderingar över vem jag egentligen intresserar mig för i min omgivning malde fortfarande. Ska en människa behöva bli en 350 år gammal mumie för att bli intressant för mig? Jag lekte med tanken där jag gick över torget att hela den långa kön skulle vända sig om. Då hade de istället stått vända mot biskopshuset där det bor en livs levande biskop. Eller om jag och alla de andra tretusenfemhundra skyndat till Malmö för att möta en enda av de flyktingar som övernattat i Sankt Johannes kyrka drivna av vår stora nyfikenhet över denna människa?

Ännu är det några dagar kvar till jul. Än finns tid för mig att öva mig i att verkligen se mina medmänniskor. För om jag förlorar min nyfikenhet att se och möta människorna blir inte heller det barn viktigt som Gud vill lägga i min och varje människas famn i julnatten. Och då finns risken att jag inte hör änglasången!