Vad kan en människa göra?

15-01-2016

Fem siffror har följt mig hela livet. Jag var ett ovanligt blygt barn men det fanns en person som tröstade mig mer än andra, gav mig styrka och mod. Det enda jag behövde göra när jag kom hem från skolan var att lyfta telefonen och slå numret 10619 så fanns hon där. Mormor Brita. I vår är det 40 år sedan abonnemanget upphörde och mormor blev en av de oräkneliga i himlaskaran, men numret bär jag med mig. Inte i en telefonbok men i mitt hjärta.

Senaste året har jag ofta drabbats av modlöshet. Det vidriga våldet väller över oss i rapporteringar från världens alla hörn. Det är lätt att tappa hoppet. Lätt att känna sig liten. Vad kan en ensam liten människa egentligen göra i allt detta?

Gerhard Hughes levde som jesuit i England. Han var djupt engagerad i kärnvapenfrågan och en bönens man. En dag packade han sin ryggsäck och gav sig av på pilgrimsvandring från England till Jerusalem för att söka svar på just denna fråga: vad kan en liten människa göra? Året var 1987, alltså två år innan Europas murar började falla. Det var ett delat Europa Gerhard trampade sig igenom och kärnvapenhotet upplevdes skämmande stort.

När modlösheten slår till gäller det att be Gud om hjälp att återfinna modet. För Gerhard var redskapet att ge sig av på vandring. Det var därför han gick. Men inte bara att han själv skulle må bättre. I boken Walk to Jerusalem in search of peace beskriver han både den yttre och inre vandringen och hur han överallt sökte han upp människor och fredsgrupper för att dela både oro och hopp. Och tillsammans be Gud om hjälp att besegra modlösheten.

I boken citerar han Johannes av Korset, en karmelit och mystiker från 1500-talet. Johannes beskriver hur en enda kärlekshandling är mer värd än allt annat vi kan åstadkomma i världen. Som djupt förankrad i mystiken ser Gerhard egentligen lite tvärt om på världen. Vi brukar falla ihop av maktlöshet när de stora aktörerna i världen knyter nävar, samlar trupper, bombar, hotar och tävlar om herraväldet. Vad kan en liten människa göra? Gerhards svar blir: egentligen mer än alla världens makthavare. Han berättar om människor han mött som verkligen förlorat allt och samtidigt är de som mitt i alla floder av våld över världen sänder vågor av godhet. De som öppnat sig för Gud och därmed Guds förvandlande kärlek. Om vi vågar tro på detta är det inte någon president, kung eller statsminister vi ska sätta allt vårt hopp till utan de maktlösa. De som lever närmast Gud.

De flesta av oss lever inte i materiell fattigdom och det är inget vi ska söka. Men däremot en inre fattigdom. När jag ger upp viljan att ha kontroll på allt i tillvaron eller att förstå hur allt hänger samman och därmed bejakar min egen begränsning kan en ny dörr öppnas. För mig är en av koderna till den dörren numret 10619, en annan är orden Vår fader, du som är i himlen eller ropet Kyrie eleison.

Alla bär vi en kod till den porten inom oss. Vi bjuds in till Tröstens och Modets förvandlande rum. Inte bara för vår egen skull utan för hela världens.