Kyrkan är lite ur fas, eller?

02-04-2016

Glad påsk! Äntligen. När vi i Kyrkan börjar hälsa varandra ”Glad påsk” som tidigast på påsknatten eller i påskdagens gryning då har andra redan börjat tröttna och hälsar istället ”God fortsättning”. Det finns outsagda regler för sådant och här är Kyrkan lite ur fas. Eller så är det möjligen så att det är Kyrkan som är I fas.

Inte ens i morgon är påsken över. Nästa söndag kallas andra söndagen i påsktiden. Vi är nu inne i påskens glädje. Och så fortsätter det ända fram till Kristi himmelfärdsdag. Och även efter det kallas varje söndag en påskdag. Vi firar året runt att Kristus har uppstått. Och det är om detta vi ska berätta.

I en undersökning som Kyrkans tidning nyss gjort visade det sig att glädjande 90 % av Svenska kyrkans präster tror att Jesus verkligen uppstått. Även om 15 % av dessa 90 lägger in ett litet frågetecken och säger sig ”instämma i viss mån”.

Det är glädjande för utan uppståndelsetron finns ingen Kyrka. Det är denna mystika men faktiska händelse som är vår tros fundament. Även om vi var och en kanske petar in ett lite frågetecken så fort vi blandar in vårt högt aktade intellekt och med hjälp av detta i trosfrågor alltför trubbiga instrument försöker förstå hur något sådant egentligen är möjligt.

I dag möter den Uppståndne Kristus sina vänner igen. Han är densamme, men ändå inte. Någonting har hänt. Som om han nu egentligen tillhör en annan verklighet men samtidigt kan erfaras av människorna. Av oss, vi som befinner oss här. I denna jordiska verklighet. Vi påminns av Paulus att vi också är förändrade genom dopet. Vi är också desamma, men ändå inte, vi lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus hos Gud.

Evangelietexten idag börjar med orden: ”Medan lärjungarna ännu talade… ” Man blir ju nyfiken. Vad talade de om? Jo, det var de två lärjungarna återvänt från Emmaus som just berättat något fantastiskt. De hade fått sällskap av en främling på vägen som undrat varför de var så ledsna. Och främlingen hade tröstat dem med att berätta hur allt hänger samman. Han hade förklarat allt som står skrivet om deras vän Jesus i skrifterna. Med början hos Mose och alla profeterna. På kvällen när de kommit fram hade de bjudit in främlingen att äta med dem. Och det var först då, när främlingen bröt brödet, de såg att det var Jesus.

Och nu, i dagens text, medan de ännu talade om denna omtumlande upplevelse, stiger Jesus in i rummet. Och nu får alla lärjungarna, efter dagar av ångest, tomhet och uppgivenhet, äntligen möta sin vän igen. Den Uppståndne.

Det tar lite tid för budskapet att landa. Först blir lärjungarna rädda, sedan så fyllda av idel glädje och förvåning att de ännu inte kunde tro, står det. En sorts euforiskt tillstånd. Som en dröm. Jesus vill få ner dem på jorden och få dem förstå att han är verklig och säger ”Känn på mig. Se på mig. Rör vid mig. Se, jag äter en fisk”.

Här i Lund helgades på 1000 eller 1100-talet en hel kyrka åt det heliga korset. Sancta Crux. Dess murrester ligger idag under Wermlands nation på Stora Tvärgatan, strax norr om den gata som därför heter Korsgatan. De flesta andra kyrkor i Lund på den tiden helgades åt helgon. Lite märkligt att helga en kyrka åt något så materiellt, som ett kors, tänkte jag först. Men korset var du den plats där Jesus tillbringade sina sista timmar här på jorden. Det var här han svettades och kämpade och till sist gav upp andan. Att den som älskar Jesus gärna vill ha en liten flisa av korspålen i sin hand eller i altarets relikgömma är egentligen inte så svårt att förstå. Inte konstigare än att många av oss bär något minne med oss av de vi älskat men lämnat oss. Själv bar jag min fars armbandsur i min väska länge, länge, ja lång tid efter att både hans hjärta och uret hade stannat.

Förutom Kyrkan Sancta Crux fanns här också här inne i Domkyrkan ett altare helgat åt det Heliga korset, strax innanför södra ingången vid trapporna som på ena sidan leder upp till sjuarmade ljusstakens kapell och vidare upp i koret och på andra sidan leder ner i kryptan. Vid det altaret firades förstås mässa varje fredag.

Placeringen mitt mellan de olika våningsplanen berättar om den nedstigande guden som lämnat högkoret, himmelen, för att låta sig avrättas på jorden och därefter bäras ner i graven. Ner i kryptan. Ner i dödsriket, ja ända ner i helvetet för att där predika för andarna i deras fängelse, som det står i 1 Petrusbrevet.

Om detta skriver Ylva Eggehorn:

Till rövaren på den högra sidan:

i dag ska du vara med mig i paradiset.

Till rövaren på den vänstra sidan:

i dag ska jag vara med dig i helvetet.

När korspålen drevs ner i jorden måste det skett med stor kraft för att kunna bära en kropp. Det är som om Gud med vålsam kraft ville driva ner sin kärlek till oss, för att vi ska förstå att Gud hur stor Guds kärlek verkligen är till oss och denna jord Gud själv skapat. Det är därför korset är så viktigt. Högst upp i högkoret framför oss alla lyser korset av guld. Under uppståndelsebilden. ”Det hade väl räckt med den glada bilden”, säger den som tycker att kristna är dysterkvistar har ett förgyllt avrättningsredskap som symbol på altaret. Ja, ibland till och med om halsen i en kedja. Men korset måste finnas med oss, varje dag, för att påminna oss om att Gud vill vara nära. Och ÄR nära vart än livet för oss.

Idag och alla dagar vandrar den uppståndne vid vår sida. När livet går uppför och när livet går nerför. Han överger oss aldrig. Och när vi på vår vandring stannar till vid altabordet väntar vännen även där och säger: Se på mig. Känn på mig. Rör vid mig. Ät mig. Här är jag. I din hand.

/

Predikan annandag påsk
Lunds domkyrka den 28 mars 2016

Anna Alebo, pilgrimspräst