Inledande etapp 6

pilgrimage2nidaros_5

Lunds Domkyrka – Klosterkyrkan – Fjelie kyrka – Flädie kyrka – Bergakyrkan 15 km

Birgittavandring 160618

Tre dagar före vår vandring visade SMHI:s prognos att det väntades mer än 20 mm regn i sydvästra Skåne lördagen den 18 juni. Mina tankar just då handlade mest om mina regnkläder skulle klara så mycket vatten uppifrån. ”Gör er inte bekymmer…” (Matt 6:25–34) är betydligt bättre tankar att bära med sig som pilgrimsvandrare. Och det visade sig att bättre vandringsväder kunde vi inte ha haft. Lagom mycket sol, en härligt uppfriskande vind, ”vattenhål” på lagom avstånd, och till sist Öresund för att vederkvicka varma och trötta fötter.

 

Vår samlingsplats inför vandringen var Skyddsmantelmadonnan utanför Domkyrkans port, som har sin grund i ett medeltida Maria-motiv. Konstnären Lena Lervik har i sin nutida tolkning gjort henne till Modern som skyddar den kommande mänskligheten.

När klockan i Domkyrkotornet slog åtta, var vi hela 17 personer på plats, inklusive prästen Olof Bråliden, som en stund senare skulle ta emot oss i Klosterkyrkan. Efter inledande information om dagens vandring, morgonbön och Birgittabön började vi vår vandring längs Klostergatan. Olof cyklade i förväg för att sätta igång Klosterkyrkans äldsta klocka från 1200-talet. Från att Klosterkyrkans torn dök upp i fonden och fram till kyrkan kunde vi njuta av klockans vackra och melodiska tonklang.

 

Olof höll i en minnesvärd sändningsmässa, som inleddes med en initierad och spännande berättelse om Klosterkyrkans historia som del i ett nunnekloster från 1100-talet inom Benediktinorden. Nunneklostret var ägnat Sankta Maria och Sankte Peder. Det blev så småningom Sankte Peder som fick namnge kyrkan och församlingen. Sankta Maria saknas i kyrkans och församlingens namn, men finns kvar på altartavlan. Att Klosterkyrkan var en del i ett nunnekloster kan besökare läsa om på pilgrimsskylten utanför den västra kyrkoporten.

Olof deltog i vandringen till Fjelie kyrka. På en äng på en gård strax väster om Värpinge by unnade vi oss en första paus. Olof känner bonden och vi fick tillfälle att träffa honom. Han berättade bland annat att gården flyttades från Värpinge by till den nuvarande platsen vid Enskiftet, den stora jordreformen som i Skåne genomfördes i slutet av 1700-talet och i början av 1800-talet.

 

Efter en underbart vacker vandring över lundaslätten, mellan frodiga raps-, vete- och sockerbetsfält, kom vi fram till den vackra medeltida kyrkan i Fjelie. Kyrkan tillhör Bjärreds församling och ligger som ett skinande vackert smycke på den gamla kyrkogården. Eftersom kyrkan just nu restaureras kunde vi inte se den inuti. Det finns all anledning att hålla ögonen öppna för när återinvigningen sker. Hans-Ingvar Hansson från Bjärreds församling berättade om kyrkan och gjorde oss även uppmärksamma på det tornfalkpar som bor i en av gluggarna i kyrktornet.

 

Efter att vi ätit vår matsäck med ryggen mot kyrkogårdsmuren och den vita kyrkan framför oss, fortsatte vår vandring mot Flädie kyrka. Där träffade vi Hans-Ingvar igen, som berättade att Flädie kyrka från början låg vid kusten i Bjärred, men man ansåg att det av säkerhetsskäl behövde byggas en ny kyrka längre in på land. Flädie kyrka byggdes på 1800-talet och har en helt annan karaktär än Fjelie kyrka.

 

Sista sträckan gick från Flädie kyrkan till Bergakyrkan i Bjerred. I Bergakyrkan pågick dop och i parken förbereddes en vigsel. Vi samlades vid pilgrimsskylten och texten av den är så vacker att jag gärna citerar den här:


I Skåne blåser det mycket och ofta. Vindarna ligger på från havet i väster och drar in över det öppna, oskyddade landskapet. Genom tiderna har den kringbyggda gården gett skåningen ett rum med lä i mitten. En skyddad plats, ett andrum i stormen.

Så är Bergagården med Bergakyrkan byggd på 1970-talet. Som en skånsk kringbyggd gård. Med lä i mitten.

På Bergagården bor det ingen. Platsen är till för varje människa som behöver en stunds vila och krafthämtning, gemenskap och stillhet. Men livet levs där ute, i vardagen. Och efter en stund i lä vandrar man ut igen. Lite gladare. Lite modigare och lite mindre ensam. Även de dagar när stormen ligger på i ens liv.

 

Efter att dopgästerna lämnat kyrkan besökte vi den tillsammans med Hans-Ingvar, som hade mycket att berätta om kyrkans många intressanta inredningsdetaljer.

 

Sedvanligt delande och bön avslutade en minnesvärd pilgrimsvandring.

 

Text: Eva Svederberg

Foto: Lena Lundberg