Nidarosvandring 2:8

15-08-2017

170813

Ölmstad – Stava 31 km

Hade inte allt för många chokladkakor fortfarande efter så många år suttit kvar runt midjan och så mycket cigarettrök dragits ned i lungorna redan från tretton års ålder så hade jag varit pilgrim. Men nu är jag i stället en bilgrim. Tillsammans med min hund Nellie av märket Chihuahua kör jag pilgrimernas följebil med mat och plåster uppblåsbara madrasser och övertunga ryggsäckar fyllda av nattlektyr och förhoppningar.

Liksom pilgrimsvandringen under medeltiden kunde vara botgöring och äventyr, vad vi i dag kallar en road trip så är det nog samma bevekelsegrunder än i dag efter åtta, nio hundra år som driver ut folk på vägarna. Lust, äventyr, religiositet, historia, naturen, utmaningen. Anledningarna är nog lika många som pilgrimerna. De flesta liksom jag själv har nog en blandning av alla dessa

Vad får jag då som bilgrim tillbaka under de tio dagar som denna etapp mot Nidaros varar? Jag kan inte dela tystnaden, inte heller glädjen över en rar och klart lysande växt mitt i den mörka, fururika Småländska storskogen. Att tillsammans dela en ostsmörgås sittande på ett nedfallet träd, kvarglömda spår efter stormen Gudrun är mig förborgat. När pilgrimerna på kvällen delar tankar om dagen har jag annorlunda upplevelser. Som att jag engagera halva konsumbutiken i jakt efter glutenfritt bröd och laktosfritt smör och när man med överlastad vagn får en egen kassörska och egen kassa och trots trängseln får man ett leende av en annan kund. Eller som i samtalet med den gamla farbrorn som stannade till när jag rastade Nellie. Han berättade länge och väl om sin försvunna katt och hans oro om dess vidare öden. Den gången förstod jag att jag inte delade tystnaden utan tvärtom förlöste den efter en lång tid.

Dagens pilgrimer har appar som på slingrande vägar för dom mot målet. Vi bilgrimer har GPS som också för oss ut på slingrande vägar långt bortom motorleder och rödljus. Detta gör att också en bilgrim tvingas sakta ned hastigheten och ges tillfälle till meditation och upptäckter. Man blir lycklig när man trots GPS kör fel och Taberg plötsligt tornar upp sig som en rak bergvägg framför kylaren och även om man bara har en liten chihuahua till sällskap så kan man reflektera över huset på Tabergs topp. Träffen med de överåriga raggarna utanför Kryssets lanthandel i närheten av Gränna var intressant. Tillsammans åt vi var sin glass med det märkliga namnet ”Pastorns bittra tårar” medan vi pratade bilar och brudar. Det var på sätt och vis ute på en egen pilgrimsresa till en bilträff i Tranås.

Trots att man har sina träffar under resan med bilen eller alltid är först framme vid delmålet och därför kan välja bästa sovplatsen så har man ett problem med att vara följebil. Man kan inte dela dagens intryck på samma sätt som när man delar en vandring. Det är omöjligt att de olika transportsätten kan förenas. Man blir som bilgrim lite vid sidan av, även om kamratskapet i hela gruppen är gott och öppet. Bilgrimens uppgifter bör nog delas upp på hela gruppen. Kanske på två personer åt gången så att inte någon känner sig utanför och alla känner delaktighet.

Text: Krister Hagman

Foto: Lena Lundberg