Sankt Olavstraditioner i Lunds stift

14-11-2018

Varje år firas Stora pilgrimsveckan på Österlen kring Sankt Olofs kyrka. Då kommer grupper vandrande från olika håll, bland annat från Lund. En av de första aktiva pilgrimsgrupperna i modern tid var just Sankt Olofs pilgrimer som arrangerade vandringar till sankt Olof, och fortfarande är aktiva.

Men Sankt Olavstraditionerna sträcker sig långt tillbaka i vårt stift. Inte långt efter att helgonkulten av Sankt Olav tagit fart i Norge restes utanför Lunds norra stadsport en Sankt Olofskyrka vars gravplats nyligen grävdes ut i samband med byggarbeten i staden. De gravar som då grävdes ut tillhörde till övervägande del barn och kvinnor. Vid en av kropparna fann man de utspridda pärlorna av ett radband. I gravar har man i staden också funnit många pilgrimsmärken och Jakobsmusslor, ofta placerade på den dödes bröst. Även märken från Nidaros har påträffats.

Lunds kyrkor ligger utlagda som över en världskarta med domkyrkan som Jerusalem i världens – och stadens – mittpunkt. Följdriktigt har därför Olofs kyrka hamnat längst i norr. En annan anledning till detta tycks kunna vara att S:t Olofskyrkorna ofta placerades i riktning mot det hotfulla och främmande, längs kusterna, i norr eller mot utsatta gränser till främmande, kanske hedniska områden. Det säger något om hur Olofsgestalten uppfattades i det medeltida Danmark. Helgonet sågs som en Guds stridsman som övervann mörkret, demoner och onda krafter. Han var ett skydd och ett värn som upprätthöll fred och gav välgång och hälsa.

Det har skrivits en del om äldre pilgrimstraditioner och Sankt Olavskult i Skåne. Jag vill särskilt rekommendera antologin Pilgrim S:t Olof från 2014 utgiven av Simrishamns pastorat och Killans bönegård. En bredare översikt över Olavstraditioner i det medeltida Danmark finner man i antologin Helgonet i Nidaros – Olavskult och kristnande i Norden från 1997 som är utgiven av Svenska Riksarkivet. Rekommenderas kan även Nils-Arvid Bringéus lilla skrift Vallfärder till S:t Olof från 1997.

I ärkebiskopens gamla provinser, Skåne och Bornholm har det funnits åtminstone 10 kyrkor som varit kopplade till Olavskulten. Många av dem kan ha tillkommit, eller åtminstone ha haft föregångare, som byggdes redan före 1100-talet. I en av dem, Jonstorps kyrka, har man påträffat ett stycke av Sankt Olavs skjorta i ett relikskrin från 1400-talet. Det finns dopfuntar, träskulpturer och kalkmålningar med Olavsmotiv. En viktig del i den skånska Olavstraditionen är de många kyrkor som bevarar målningar av heliga tre konungar. Under Kalmarunionen blev denna bild ett uttryck för de nordiska ländernas enhet. Vi finner den bland annat i Östra Vemmerlövs kyrka på Österlen.

Kyrkan i Sankt Olof, eller Lundkende by som den från början hette, blev den viktigaste platsen för Olavstraditioner i vårt stift under medeltiden. Kulten av helgonet blev så betydande att själva byn fick hans namn. Orsaken till att platsen fått en sådan betydelse kan man spekulera kring. Det är ingen centralt belägen plats varken för vår tids människor eller för medeltidens. Folkliga berättelser vet att berätta om att Sankt Olof själv varit där, bott där och till och med blivit halshuggen där nu källan rinner fram. Men även om ett besök av helgonet inte är helt uteslutet, han har ju säkert passerat Skånes kust under sina resor, så är nog den mer tillförlitliga förklaringen att det var den heliga källan som ursprungligen gjort platsen till en viktig kultplats, kanske så långt tillbaka som under tidig stenålder.

I Skåne och Blekinge finns många heliga källor vars religiösa betydelse bevarats under kristen till. Också domkyrkan är byggd över en sådan källa, liksom den ännu äldre kyrkan i Dalby. Många kopplades samman med Johannes döparen, andra med olika lokala kvinnliga helgon och några, som i Sankt Olof, Löderup och Hallaröd förbands med Sankt Olav. Kopplingen kan mycket väl ha handlat om att man med det kraftfullaste medel som fanns till buds, krigarhelgonet Olav, försökte driva bort den hedniska kulten och ersätta den med en kristen.

Liksom Olavskulten under reformationstiden bekämpades hårt utan att upphöra så kan det alltså ha varit så att den förkristna kulten kring källan bekämpades med Sankt Olav, och kristnades genom honom. Det är inte svårt att göra den förståelsen relevant för oss idag. Urgamla trosföreställningar lever vidare trots tidens växlingar. Det grundläggande behovet av förankring i den andliga verkligheten består.

Olavsfirandet upphörde aldrig i Sankt Olofs kyrka utan pågår in i vår tid. Under 1600 och 1700-talet finns det många bevis på hur kyrkliga myndigheter försökte bekämpa Olavskulten och källkulten runtom i stiftet. Men traditionen levde envist vidare i Sankt Olof. Olofsmarknaden hölls varje år den 29 juli och kyrkan besöktes av skåningar och andra från när och fjärran. Folket gick till källan, tvättade sig, drack och offrade pengar eller födoämnen som fläsk, smör och bröd i källan. Offret kunde ses både som ett slags betalning för den välsignelse man hoppades på och som en tackgåva. Även Linné besökte källan i Sankt Olof och beskrev den i sin Skånska resa. Man strök sig även med yxan som kunde tas ur Olavsfigurens hand inne i kyrkan. Tre gånger tre skulle man stryka sig över det onda, och sätta tillbaka yxan i Olavs hand efter varje gång.

Under slutet av 1700- och början av 1800-talet förändrades traditionerna kring Olofskulten. Dels övergick man alltmer till att kasta i pengar medan seden att offra födoämnen avtog, dels uppstod bruket att ta vattnet med sig i flaskor. Sederna att samlas kring källorna blev också mindre präglade av konflikt. Ett nytt förhållningssätt till den medeltida kulturen började framträda och prästerskapet kom med tiden att bejaka festligheterna.

Den äldsta delen av Sankt Olofs kyrka är från 1100-talet, eller möjligen 1200-talet. Under senmedeltiden byggdes kyrkan ut med ett nytt stort långskepp, antagligen för att rymma alla som besökte kyrkan under Olofsfirandet. Man har sett att Olofskulten hade en högkonjunktur under 1400-talet. Från denna tid stammar också den byggnad vars lämningar fortfarande kan ses 250 meter norr om kyrkan och som kan ha använts som pilgrimskapell eller härbärge.

I kyrkan finns flera medeltida altare samt välbevarade kalkmålningar. I högaltaret finns en relikgömma vars innehåll är okänt. Över altaret står ett underbart altarskåp från tidigt 1400-tal, med dubbla par flygeldörrar. Bland helgonen som avbildas märker vi både Sankt Olof och Sankt Jakob. Under fastetid stängs alltjämt de yttre dörrarna så att passionstidens berättelse blir synlig. I koret på norra sidan finns också Olavsbilden med sin yxa, krona och ciborium. En ängel knäböjer på karmen till den tron han sitter på. Under hans fötter ser vi draken. Bilden har ett senmedeltida ursprung och har möjligen ingått i en större träskulptur. Mycket talar också för att det funnits en annan, betydligt större Sankt Olavsstaty i kyrkan, men den har gått förlorad.

I mitten av långskeppet finns ett storslaget treenighetsaltare. Framför det står offerkistan där pilgrimerna kunnat lämna sin offergåva. Framför och bakom altaret finns också två stora pelare som är täckta av inhuggna märken från medeltida pilgrimer. På pelaren bakom treenighetsaltaret finns en inskription som är särskilt intressant. Där har någon med runskrift skrivit: ”Sante Ole, bed för mig!” På norrsidan av långskeppet finns ett Mariaaltare och vid södra sidan alldeles vid ingången från vapenhuset ett altare med Anna själv tredje, som fungerat som offeraltare för kyrktagningskvinnor. Ursprungligen har det funnits nio altaren i kyrkan.