Pilgrim i Rochester och i Sankt Olof

07-12-2018

Text: Anna Alebo

Häromdagen var jag i den medeltida katedralen i Rochester sydost om London. I norra sidoskeppet finns det en dörr med texten Pilgrim´s passage. Varje gång jag stöter på ordet pilgrim händer något inom mig. Det är ett av de vackraste ord jag vet.

Jag stannade därför upp och såg en stentrappa som var så sliten att den inte längre gick att använda. Nu har de byggt trappsteg av trä ovanpå stenarna så att den fortfarande går att använda av nutida vandrare. Varje pilgrim som går uppför trappan mot pilgrimsaltaret i Rochester och ser ner på sina trötta fötter kan se de nötta stegen under plankorna. Det hjälper oss som lever nu att ana hur många som vandrat samma väg före oss. För den som har minsta gnutta fantasi och inlevelseförmåga ger detta ilningar längs ryggraden. Tänk så mycket längtan som burits in i detta rum av människor som sökte helande av olika slag.

Pilgrimsvägen från Rochester går vidare till Canterbury som i sin tur är startplatsen för Via Francigena, den medeltida pilgrimsrutten till Rom och vidare till Jerusalem. När jag står där i katedralen i Rochester som en nutida pilgrim ser jag plötsligt pilgrimskyrkan i Sankt Olof hemmavid framför mig. Den där ilningen längs ryggraden känner jag igen från alla de gånger jag lett pilgrimer in över trösklarna till altaret i Sankt Olofs kyrka. Det är ingen skillnad, tänker jag. Det som finns här i Rochester finns hemma i kyrkan i Sankt Olof. Men det är mycket lättare att se det någon annanstans än hemma. Man blir gårablind, som det så vackert heter.

Men det finns ju ingen Pilgrim`s Passage i Sankt Olof, eller? Medan jag vandrar ut i klosterträdgården på katedralens sydsida med vackra rabatter och häckar kommer jag att tänka på den lilla glipa i sydvästra hörnet av häcken som omgärdar kyrkogården i Sankt Olof. Där har nutida pilgrimsvänner som är aktiva i Pilgrimsplats Sankt Olof satt upp en stolpe med pilgrimsmärket som ett tecken att här är vägen in. Alla som kommer vandrande nerifrån Sankt Olofs källa ser den lilla glipan i häcken och gången som dagens pilgrimer börjat trampa upp på väg med sin längtan efter helande mot altaret i kyrkan. Ja, tänker jag, den lilla glipan är ju Sankt Olofs egen Pilgrimspassage. Den visar att det där med pilgrimsvandring inte är någon död medeltida aktivitet som man höll på med förr i tiden när man inte visste bättre utan någonting som verkligen lever och växer i vår tid.

Simrishamns pastorat besitter en skatt. En riktig pilgrimskyrka med anor från medeltiden och som pilgrimer aldrig slutat vandra till ända fram till idag. Många människor vill färdas dit med buss och bil. Det kallas vallfart. Och en växande skara människor vill vandra dit till fots. Sankt Olofs kyrka är mer än en församlingskyrka i vanlig bemärkelse. Uppdraget är ännu större än så. Och möjligheterna är fler, liksom utmaningarna, förstås.

Pilgrimsvandring är ett av sätten för nutidsmänniskan att komma i kontakt med sig själv och därmed komma i kontakt med Gud. Naturen hjälper till. Franciskus av Assisi kallade naturen för Guds första Bibel. Under en vandring kommer vandraren i kontakt också med sin egen sårbarhet och det som verkligen betyder någonting i livet. För att komma dit behöver man inte alls vandra. Det handlar om att bli närvarande i nuet där Gud möter oss och det kan vi bli på olika sätt. Men för den som kan vandra är det till stor välsignelse att använda sin kropp för att nå nuet. Det sker liksom efter vägen. Alla som vandrat en timme i skogen eller längs stranden vet att det sker saker inom oss. Vi blir efterhand uppmärksamma på de rödgula löven på träden, på vinden mot kinden och gladan som sjunger ovanför ens huvud. Vi slutar i samma stund fly från nuet och därmed slutar vi fly från vårt eget inre. Margareta Melin skriver i en dikt så här: Lodrätt genom tiden skär evigheten och i skärningspunkten där är nuet.