Biblioteket

Många offentliga byggnader användes under kriget som flyktingförläggningar, som t ex skolor, idrottsanläggningar och Malmöhus slott. Ofta var det fråga om transitförläggningar. Flyktingarna skickades vidare till andra förläggningar. En del flyktingar blev kvar i staden och erbjöds arbete bland annat på Malmö yllefabrik där stora paviljonger byggdes för att husera flyktingar från framför allt Baltikum. Men under kriget var också flera byggnader tagna i bruk för försvaret. Det gällde bland annat dagens Stadsbibliotek – då museum – och delar av St Petri läroverk eller realskola.

Under kriget skapades särskilda interneringsläger i Sverige, så kallade arbetskompanier. De flesta som placerades där var kommunister, men där fanns också radikala socialdemokrater, syndikalister, fackföreningsfolk, anti-nazister, tyska desertörer, så kallade Englandsvänner och andra som klassades som “opålitliga element”. Även värnpliktiga som gjort sig skyldiga till disciplinbrott förvarades i lägren. Interneringen baserades på uppgifter från underrättelsetjänst, civil övervakning, åsiktsregistrering och angiveri.

Mellan 6 och 700 värnpliktiga män sattes i arbetsläger, men 1941 hade försvaret planer för att placera upp till 3500 värnpliktiga i sådana läger. Den socialdemokratiske försvarsministern Per Edvin Sköld ingrep dock och planerna ändrades. Under 1943 stängdes det sista lägret. All dokumentation brändes. Efter kriget fick många som tjänstgjort i arbetskompanierna svårt att få arbete eftersom de fått en stämpel som “subversiva element”.

Det närmaste arbetslägret fanns i Tjörnarp utanför Höör. Under krigets slutskede användes lägret i Tjörnarp för tyska soldater på hemväg från Norge. Liknande interneringsläger för utländska soldater upprättades på flera ställen, bland annat för ryska krigsfångar och polska ubåtsmatroser. Efter kriget användes tre av lägren för desertörer från Baltikum, bl a i Rinkaby. Många av dessa blev fängslade och en del avrättades när de skickades tillbaka.

Efter kriget blev Tjörnarp ett statligt interneringsläger för 57 kvinnor som räddats ur de nazistiska koncentrationslägren. Kvinnorna hamnade på nytt bakom taggtråd, bevakade av beväpnade vakter med vakthund. Varför kvinnorna spärrats in i Tjörnarp och hur länge de skulle få sitta där informerades de inte om. Inte heller hade de möjlighet att vända sig någonstans och få sin sak prövad.

Förhållandena i Tjörnarpslägret var inte jämförbara med behandlingen i de nazistiska lägren, men det visade ändå de svenska myndigheternas oförståelse för människor som kom med djupt traumatiska upplevelser. Interneringsskälen var – med dagens mått mätt – skrattretande: kvinnorna ansågs vara olydiga, odisciplinerade och lösaktiga. Lägret i Tjörnarp stängdes först i juni 1946, alltså mer än ett år efter krigsslutet. Taggtråden såldes till en lokal bonde.