Judiska begravningsplatsen

27-01-2021

Detta var den första mark som den judiska församlingen köpte. Gravarna vittnar om olika vågor av invandrade judiska familjer från olika delar av världen, ända från de första tyska och polska familjerna som bildade församlingen. Kring sekelskiftet och in på 1900- talet kom flyktingar från Ryssland och Ukraina. Många av dessa var mycket fattiga och bodde först på Nöden i Lund. Framåt 1930-talet började flyktingströmmarna från Tyskland och Nazityskland växa. Här finns också gravar efter överlevande från koncentrationslägren.

Den judiska minoriteten i Sverige var tidigt medveten om folkmordets omfång, vilket illustreras av Willy Gordons Till minnet av krigets offer. Verket restes 1949. Det tillhör ett av de första Förintelsemonumenten i Sverige. Dessa monument tillkom på de överlevandes initiativ och restes ofta på judiska begravningsplatser. Monumentet riktade sig främst till den egna gemenskapen. Att sörja de judiska offren och att visa sin solidaritet med dem förblev under decennier en angelägenhet främst för de svenska judarna.

Ursprungsidén var att monumentet skulle tillägnas dem som dog på svensk mark, främst i Malmöområdet. Dit räknades de mellan 150 och 200 judar som överlevde lägren och transporten till Sverige, men dog kort därefter. Dessutom räknade man in allierade piloter av judisk börd som störtade över Sverige samt de danska judar som drunknade under flykten över Öresund 1943. Detta förklarar varför de 15 länder som listas under verkets titel på monumentets ena kortsidan inkluderar Danmark, Australien och England. Men Willy Gordon hade redan från början inkluderat alla judar som blev offer för det nazistiska folkmordet.

Anknytningen till det judiska blir tydlig inte bara genom placeringen på den judiska begravningsplatsen och de hebreiska inskriptionerna, utan också genom den använda symboliken: en menora. De uppstaplade stenblocken kan ses som referens till klagomuren i Jerusalem, men det är framförallt genom askan från Auschwitz som verket tydligt skapar en koppling mellan offren som dog i Malmö och alla andra judiska offer som mördats av ”en ond nation under åren 1933–1945” som det står på hebreiska på en av kortsidorna. Monumentet vittnar både om minnet av de döda och hoppet om det judiska folkets överlevnad. Längst upp finns de genombrutna bronsbokstäverna som strävar mot himlen och bildar texten ”Åt de heliga martyrerna som gav sitt liv för Gud”. På den nedre delen av granitpostamentet står på hebreiska: ”Det judiska folket lever.” I memoarerna beskrev Gordon monumentet: ”Monumentet på kyrkogården i Malmö var ett uttryck för, ett manifest för att vi lever, ni [nazisterna] har inte lyckats.”

Det var denna känsla av hopp som gjorde att Gordon kunde övervinna den konstnärliga kris som utlöstes när han fick kännedom om nazisternas barbari. Han hade kommit som barn till Sverige, som son till en kantor, och senare tillbringat långa perioder i sina föräldrars hemländer Lettland och Litauen. Under slutet av kriget fick han veta att de allra flesta av hans släktingar i Baltikum hade mördats och med dem hade också den gamla östeuropeiska judendomen och dess kultur förintats.

Medan folkmordet gjorde det omöjligt för Gordon att skapa var det de överlevandes livsvilja som lärde honom att hålla fast vid konsten som ett uttryck för humanismen. Deras överlevnadsvilja och inre motståndskraft övertygade honom om att det ändå var meningsfullt att skapa konst och att han hade ett viktigt budskap att förmedla. När han, i ett uppsamlingsläger i Neglinge utanför Stockholm, träffade flyktingar från koncentrationslägren fick han sin konstnärliga drivkraft tillbaka. Enligt hans memoarer sjöng de olika så kallade gettosånger som t.ex. ”Mir lebn ejbig” (Vi kommer att leva evigt).