Andlighet
Vi kan möta det på bussen en gråmulen dag eller under en hisnande vacker vandring. Det kan överlämnas av en liten smutsig barnahand likaväl som av en oändlig stjärnklar natthimmel. Vi kallar det vid olika namn. Överallt och närsomhelst kan vi drabbas av det som är större, det som öppnar upp tillvaron på djupet: en närvaro, en förhöjd verklighetskänsla. I poesin, konsten och musiken erbjuds olika språk för att närma sig det. I naturens skönhet kan vi ana det.
När verklighetens innersta berör oss så kan det skapa en känsla av att livet ofrånkomligt angår oss. Det är värt att kämpa för, att lida för, att hoppas på. Det genomsyras, genomandas av det ofattbara, mysteriet, det heliga. Vi behöver inte kalla oss religiösa för att se att det finns sådant som väcker vår förundran och hänförelse – eller bävan. Livets under är lika ofattbart för oss alla. Det kan ingen stå oberörd inför. Inte heller dödens gåtfullhet.
Det finns en fara att ordet andlighet får betyda världsfrånvändhet, att söka någonting någonstans bortom detta livet här och nu, något som ska ge oss en mening vi inte hittar någon annanstans. En sådan andlighet kan bli skadlig. Men det finns också en andlighet som är förankrad i denna världen, som ger oss en fördjupad livskänsla och en upplevelse av livets okränkbarhet. Den kan vara sinnlig och kroppslig.
Att öva sig i andlighet kan handla om att bli uppmärksam på var och när det ofattbara gör sig påmint för oss. Vi kan välja att ge det utrymme i våra liv. Inte så sällan väljer vi bort det. Det är nästan som om vi har svårt att uthärda att livet kan vara stort och vackert och fullt av mening! Men vi kan ju lika gärna välja att bejaka det!
Andlighetens pärla är orange som elden! Det händer något med oss när vi ser på den brinnande lågan. Elden skapar stillhet, värme och frid, men också förundran och bävan, vånda och vördnad, allt det vi kan känna inför det ofattbara. Att hålla något heligt, att vara öppen för livets ofattbara gåtfullhet och gränslösa skönhet, det påverkar hur vi ser på oss själva. Det ger oss tillgång till en livsförståelse som hjälper oss att göra motstånd mot krafter som vill behärska och objektifiera livet. Allt kan inte förklaras. Allt kan inte ägas. Allt kan inte exploateras. Inte heller vi förtjänar att förtingligas.
Andlighet stavas Johnny Cash
Min väg in i andlighet stavas Johnny Cash, jag läste hans självbiografi under en av mina livs svåraste stunder. Det var när jag befann mig i en relation som gav mig blåmärken, inte bara på utsidan men även i mitt hjärta. Min familj och mina vänner förstod inte hur jag ens kunde vara i närheten av personen. Jag förstod det knappt själv; såg mig själv utanför min kropp under de åren jag var eller trodde jag var kär.
Men Johnny förstod. Han slet med droger, min kärlek var som en drog. Ett kapitel beskriver hur hans familj genomför ännu en intervention med honom. Den här gången befann han sig i en sjuksäng, så han kunde inte röra sig, inte fly. Han berättar om sin skam och om att känna skuld, vilket även jag kände som befann mig i den relation jag gjorde.
Men Johnny visade att det går att ta sig upp och ut ur skammen, att lära sig bära med sig sina misstag i livet som en lärdom. Johnny Cash blev och är sedan den dagen min ängel. Han lärde mig att det är mina misstag som jag lär mig av och att ”Sinners are always the best saints”.
Det är tack vare hans berättelse som jag fann min Gud, den som jag inte alltid möter i kyrkan. Men den andligheten han visade mig och förståelsen för andra fick mig, och får mig att utvecklas varje dag i mitt arbete som socialarbetare och att inte skämmas för det jag varit med om. Det är något jag bär med mig i mötet med de människor som mest av allt behöver förståelse och att inte bli dömda.
Jag är the woman in black, Tack Johnny.
Karianne Esseveld
