Bekymmerslöshet
Synonymer till ”bekymmer” kan vara: oro, rädsla, olust, disharmoni, stress. Att vara fri från det måste förstås vara bra, men ”bekymmer” kan ju också vara uttryck för omsorg. Den vi älskar är ofta ett kärt besvär. Vi vill kunna dela oro, lidande och sorger med henne. I den meningen kan det inte vara negativt att göra sig bekymmer. Det är när bekymren leder till vanmakt och ångest som de blir till hinder för oss, när vi inte vågar leva. Det är när bekymren skadar vår förmåga att känna hopp och förväntan, som vi förlorar vårt livsmod.
Bekymmerslöshet handlar om att bevara tron på att viljan till mening kan övervinna känslan av meningslöshet. Sinnesro och acceptans är begrepp som kan komma nära i betydelse. Det finns krafter utanför oss själva som bibehåller livet, som bär oss, också när vi känner oss hjälplösa. Vi är inte utelämnade åt oss själva.
Vi behöver öva oss i att släppa taget. Bekymmerslösheten kan – liksom tystnaden – vara återhämtande, restorativ. Vi kan inte alltid vara i ett läge då vi har krav, omsorger och ansvar för ögonen. Då dräneras vi på kraft. Vi behöver också få vara i viloläge. Ibland behöver vi slippa ta ansvar. Någon gång måste vi få lägga oss i solen och bara njuta av värmen, vinden som smeker vårt ansikte. Vi får lov att bara vara.
Det är viktigt att komma ihåg att livet är både gåva och ansvar. För att kunna ge måste vi lära oss att ta emot – och när vi ger kan vi upptäcka att vi själva får mycket mer än vad vi ger. Omsorgen om andra gör våra egna liv meningsfulla och värdefulla. Vi kan bli grundade i en tillit större än vanmakten, en frid som inte ofriden biter på. Vi kan se förbi våra egna omedelbara behov för någon annans skull. Om vi saknar denna grund i oss själva så blir vi övermannade och besegrade. När vi har den kan vi vända det destruktiva och meningslösa till något livgivande och gott.
Bekymmerslöshetens pärla är grön. Den påminner om naturens växtkraft. Liksom trädet har sin växtkraft så har också vi det. Vi gör oss bekymmer, men markens blommor bara växer – tills de vissnar och dör. Liksom naturens växtkraft är resultatet av ett samspel där allt samverkar för att skapa hållbara livsmiljöer så är också vi beroende av de sammanhang som vi är rotade i, som ger oss näring – både materiellt och andligt.
Vem ska jag vända mig till i min nöd…
Jag är inte speciellt bevandrad i de religiösa texterna men Luther lär ha formulerat en definition av Gud som tilltalar mig. Han lär ha sagt att ”Gud för en människa är det hon vänder sig till i sin nöd”. Givetvis kan vi vända oss till Gud av många andra skäl men för att definiera vad min Gud är ska jag ställa mig frågan; vad vänder jag mig till i min nöd?
Under min uppväxt fick jag vad man skulle kunna kalla en sträng ateistisk uppfostran. En direkt motsats till dem som ärver sin religiösa övertygelse från sina föräldrar. Bakgrunden är den kränkning min far upplevde att han blivit utsatt för av sina djupt religiösa föräldrar. Han hade ett medfött handikapp som var mycket synligt och han hade fått höra av sin mamma att det var Guds straff mot henne. Det fick han höra många gånger under sin uppväxt. Han reagerade med att ta avstånd från allt som hade med religion att göra och istället sätta sin tilltro till politiken. Han var mycket aktiv inom ett politiskt ungdomsförbund under sina unga år. Aktiviteten avtog när han gifte sig men övertygelsen hade han med sig livet ut. Det var den han vände sig till i sin nöd.
Jag påverkades givetvis av detta och delade hans politiska uppfattning under tonåren men formades om av egna erfarenheter så småningom. Jag förstod att den uppfostran jag fick var ett uttryck för kärlek. Han ville skydda sin familj från det han själv blivit utsatt för. Men det var inte religionen som hade kränkt honom. De var hans föräldrars tolkning av religion. När han dog började jag dricka och skulle ganska snart utveckla ett alkoholberoende. Alla motgångar bedövades med alkohol och alla framgångar firades på samman sätt. Jag hade varken religion eller politiskt övertygelse. Det var alkoholen jag vände mig till i min nöd.
Men jag skulle nå en punkt där jag antingen blev nykter eller söp ihjäl mig. Jag valde att försöka att bli nykter. Efter en 12-stegsbehandling blev jag aktiv inom AA-rörelsen och gick ofta på AA-möten. Under en period i början gick jag i stort sett dagligen och ibland flera gånger om dagen. Det var gemenskapen i AA som jag vände mig till i min nöd. Kanske på samma sätt som mina farföräldrar vände sig till sin församling och min far till sina vänner inom politiken. Men jag tror inte att det var religionen, den politiska ideologin eller AA´s program som egentligen varit det vi vänt oss till utan till alla de underbara människor som mötte oss där. Jag tror att de är till dem vi vänder oss till i vår nöd.
Det har gått 29 år sedan jag drack alkohol senast och jag hoppas och tror att jag aldrig ska behöva dricka det igen. Jag är övertygad om att min nykterhet är ett resultat av att jag funnit något konstruktivt att vända mig till i min nöd. Vad andra människor vänder sig till är mindre viktigt. Jag kan lyssna och lära av deras erfarenheter men jag måste själv forma min tro. Den friheten har jag idag. Jag bryr mig väldigt litet om vad som står i skrifterna eller vad andra människors övertygelse är. Jag vill inte heller låsa mig vid en uppfattning. Jag kanske tänker annorlunda imorgon. Men då och då ställer jag mig frågan; Vad vänder jag mig till i min nöd idag?
Mats Tengelin
