Pilgrim i Lunds stift – vandringsfolk i uppbrott och förvandling

Pilgrimsrörelsen kan erbjuda kyrkan viktiga redskap för att kunna svara an på samtidens behov och utmaningar. Pilgrimsrörelsen kan ses som en väckelse, en revolution inifrån som drar kyrkan mot sitt centrum i Kristus och samtidigt öppnar upp för nya sätt att vara människa och leva som kristen i världen.

Pilgrim är inte främst något vi gör utan något vi är. Därför kan det vara värt att fundera på vad detta varande innebär. Detta är att göra pilgrimsteologi.

Att tala om ”pilgrim” innebär att tala om människan på ett sätt som är öppet, gästfritt och inbjudande, men också förankrat i tron att vi alla speglar det gudomliga. Varje människa är ett mysterium. Varje människa är insatt i Guds skapelseverk och delaktig i frälsningshistorien. Vi är alla på väg till det mål, den bestämmelse som är Guds tanke och önskan med vårt liv. Vi är inte färdiga, som Tomas Tranströmer skriver i sin berömda dikt ”Romanska bågar”. Det är som det ska. Bara Gud vet innerst inne vem var och en av oss är. Vi lever i förvandling. I daglig omvändelse. I dopets nåd.

Detta är en viktig utgångspunkt för pilgrimsteologin. När vi får frågan vad en pilgrim är så måste svaret bli: Det vet bara Gud! Varje försök att tvinga in människors bild av sig själva som pilgrimer i en färdigformulerad mall är en otillåten begränsning. Pilgrimskap handlar om att vara en människa i tillblivelse, att vara på väg, att söka den verklighet som är öppen mot det möjliga, framtiden, det som är på väg att bli till.

Detta är viktigt därför att det bejakar erfarenheten som många pilgrimer har: När de började gå visste de inte vad det var de gjorde, de kunde kanske inte relatera till tron, hade ingen tydlig Gudsrelation och skulle ställa sig väldigt tveksamma till frågan om de var pilgrimer. Men när de kommer fram till målet för sin vandring har något skett. De förstår. De har en erfarenhet som de kommer att bära med sig hela livet. Något har skett, mycket mer än så är det kanske inte vi förstår. Att ta vara på denna erfarenhet är en viktig uppgift för kyrkan och teologin.

Själva pilgrimsvägen visar på en öppenhetens hållning som finns i den kristna traditionen. Vi inbjuds att vandra den, vi avkrävs inget annat än det vi själva väljer att lägga ner i vandringen. Pilgrimsvägen sticker inte under stol med vad den är, en väg till en kristen helig plats. Den kompromissar inte med några sekulära krav på anpassning till det ickereligiösa – men den låter varje människa vara fri att bruka den så som hon behöver det. Vi får vandra enbart utifrån vår egen djupaste längtan.

Pilgrimsvandringen är en andlig ”väg” – ett sätt att öva närvaro, medvetenhet, lyhördhet, uppmärksamhet, bön. Mindfulness. Sinnesro. Liksom all god andlig träning bygger den på fundamentalt enkla, grundläggande mänskliga behov och handlingar. Att gå, att lyssna, att andas, att se. Det är en väg för personligt helande: vandringen tillåter oss att vara i stunden, i det som är, och att på djupet erfara oss själva, vår omvärld och Gud. Övningen i tystnad och långsamhet ger oss kontakt med krafter inom oss som läker den trasighet som ett alltför stressigt och splittrat liv skapar.

Hela det kristna språket, som det möter oss i Bibeln och i traditionen, speglar detta förhållningssätt. Gemenskapen i bönen och kring sakramenten formar trons erfarenhet av att vara människa. Vi måste dras in i livet som kristen, troende och pilgrim för att kunna förstå vad det är. Liksom Filippos svarar när Natanael frågar: Kan det komma något gott från Nasaret? så får vi svara varandra när vi ställer samma fråga idag: Följ med och se!

Vandringen ger tillfälle till viktiga, existentiellt och religiöst betydelsefulla möten och samtal. Det är så lätt att komma fram till det viktiga när man samtalar om tro på en pilgrimsvandring. Den som vandrat på Caminon vet det. Plötsligt talar vi om livet med en fullständig främling. Vandringen tillför en kvalitet som ofta saknas i andra sammanhang, det handlar om att i vandringen kunna nå fram till det angelägna och väsentliga. Som ett redskap för växande i tron är pilgrimsvandringen därför viktig. Inte minst unga som ofta känner sig främmande inför den traditionella gudstjänsten och kanske inte hittar ett sammanhang i kyrkans församlingsverksamhet kan hitta en väg till fördjupning i pilgrimsvandringen.

Pilgrimsvandringen kan bli ett sätt att gestalta vårt engagemang för världen. Att vandra i förbön är ett starkt uttryck för solidaritet med nästan, och ett sätt att synliggöra Kristi närvaro i en trasig och söndrig värld. När vi vandrar på platser som bär på minnen av lidande och konflikter blir vår vandring en bön för fred. När vi vandrar i en stad där många lever i utsatthet och ensamhet blir vandringen en bön för gemenskap och samhörighet. Vandringen kan uttrycka det som andra uttrycksformer misslyckas med. Vårt djupt mänskliga gensvar inför livet, det som ligger till grund för allt annat.

Pilgrimsvägen Skåne Blekinge

Pilgrimsrörelsen i Lunds stift har under de senaste femton åren varit i ständig tillväxt. Från att ha burits av enskilda lokala entusiaster i början av 2000-talet har krafterna alltmer samlats kring en gemensam strävan att göra pilgrimskapet synligt och levande som ett sätt att söka andlig fördjupning och hälsa, ett sätt att uttrycka kristen tro och ett liv i lärjungaskap, där solidaritet med andra människor och hela Guds skapelse får ange riktningen.

Denna strävan har funnit konkreta uttryck i en gemensam pilgrimsväg och ett pilgrimscentrum vid Lunds domkyrka. Domkyrkan är hjärtat på pilgrimsvägen. Här sammanstrålar lederna i ett centrum, medan de utifrån detta centrum strålar ut i världen och mot andra pilgrimsmål. Kusten är nästan alltid närvarande och förstärker känslan att vägen sträcker sig bortom vår egen horisont. Själva katedralen är i sig en symbol för trons centrum i Kristus, men också för den världsvida gemenskap som uppstår runt detta centrum.

2009 invigdes Pilgrimsvägen Skåne Blekinge med sina omkring 200 kyrkor och åttio mil långa sträckning. Den bildar ett nätverk av leder över stiftet som förbinder altare med altare, kyrka med kyrka, som pärlor på ett radband. Varje kyrka är en berättelse som speglar lokala förhållanden och historiska omständigheter. Det har vi försökt synliggöra och använda genom att till varje kyrka erbjuda en kort berättelse som utgår från något kännetecknande för den platsen. Vi vill på så vis lyfta det lokala, lilla sammanhangets betydelse. Överallt finns det något att upptäcka. Något av Guds skönhet och helighet. Något av det stora som det innebär att leva och vara till.

Pilgrimsvägen är indelad i sju olika leder:

Birgittavägen från Malmö till Skånes Fagerhult, med fortsättning via Växjö stift i Småland till Vadstena och Nidaros. Denna ”västkustled” för oss från den mest tätbefolkade delen av Norden, Köpenhamn-Malmöregionen, djupt in i de småländska skogarna och upp till Vätterns vatten.

Den del av Birgittavägen som går söderut från Lund mot Malmö kallas Barmhärtighetens väg. Här finns det särskilt många anledningar att vandra i solidaritet med utsatta. Längs vägen finns bland annat Sankt Lars sjukhus som är ett gammalt mentalsjukhus. Här ligger också den gamla gravplatsen för sjukhusets patienter som vittnar om den isolering och det utanförskap som följt, och fortfarande följer, med psykisk sjukdom. Men barmhärtighetens väg är också vägen ut i världen. Den börjar vid S:t Johannes kyrka i Malmö där tågen som kommer från Danmark stannar. Pilgrimsvägen börjar i det flödet av resenärer, flyktingar, pendlare.

Sankt Olofsleden går från Lund till byn Sankt Olof på Österlen i sydöstra Skåne, som vid sidan av katedralen kanske är Lunds stifts viktigaste pilgrimsmål historiskt sett.

Mariavägen går från Trelleborg till det gamla ärkebiskopssätet Dalby, via Fru Alstad. Också det en gammal, viktig pilgrimsplats. Trelleborg är också en viktig hamnstad och port mot Europa. Här börjar leden vid ruinerna av franciskanernas gamla konvent och kyrka, där många resande under medeltiden fann härbärge.

Sankta Magnhilds väg går genom Skånes mitt och passerar Hallaröds kyrka, med gamla Sankt Olofstraditioner, och Fulltofta där Skånes mest betydande lokala helgon, Sankta Magnhild levde och dog. Området har starka kopplingar till domkyrkan, då det är därifrån stenen till katedralen är bruten.

Paradisvägen är en fortsättning av Sankt Olofsleden. Här passerar vi förbi Killans bönegård och ruinerna av det gamla premonstratenserklostret Thumatorp till Simrishamn, sedan fortsätter vägen upp längs ostkusten. Via den kan man vandra mot Vadstena.

Eginoleden binder samman Blekinge ända längst bort i Karlskrona i öster med Paradisvägen. Egino är den lundabiskop som enligt traditionen kristnade Blekinge. Eginoleden följer Blekinges kustlinje och passerar genom gamla ekskogar och vackra naturområden.

Från alla olika håll kan vi alltså vandra bort och ut mot mål som ligger utanför stiftets gränser, eller in mot den mittpunkt som förbinder lederna i vårt eget stift: katedralen. Att vandra in under den niohundraåriga katedralens höga romanska valvbågar är en överväldigande erfarenhet. Det finns många katedraler som är jämförbara i fråga om prakt och storslagenhet – men det är få kyrkorum som på samma sätt förmår synliggöra det bortomsinnliga. I kryptans dunkel eller under absidens guldglänsande Kristusmosaik är det svårt att inte bli berörd och uppfylld av bön.

Katedralen var ärkestift för hela Norden under medeltiden, i det som var Nordeuropas största kyrkoprovins. Även om den maktposition som det medförde idag sedan länge är borta så bevarar platsen en betydelse som sträcker sig bortom det lokala. Här börjar på många vis kyrkans historia i Norden. Platsen pekar på en gemensam, delad tradition. I modern tid har domkyrkan också fått vara arena för ekumeniska strävanden och gränsöverskridande kyrkogemenskap, när Lutherska världsförbundet bildades 1948 och när Påven Franciskus här om året besökte katedralen för att delta i reformationsfirandet.

De långa historiska linjerna och de väldigt aktuella ekumeniska strävandena förenas och binds samman i katedralens liv. Uppbrott och förvandling, men också kontinuitet och fördjupad identitet visar sig som två sidor av samma mynt. Detta är en viktig del av det budskap som katedralen kan förmedla till vår tids pilgrimer. Det lyfter inte fram något enskilt föredöme, inget särskilt helgon, utan skyn av vittnen, de heligas samfund. Så har det varit från start. Kyrkan är tillägnad Sankt Petrus, klippan, Maria, Guds moder, och Sankt Laurentius, martyren och diakonen från Rom. Alla pekar de mot kyrkan som gemenskap. De pekar mot oss. Vi är kyrkans skatt!

Här invid katedralen ligger Liberiet, ett medeltida bibliotek som blivit pilgrimsvägens centrum, en mötesplats och samlingspunkt. Här erbjuds samtal, utbildning och vandringar. Här samordnas gemensamma projekt kring pilgrimsvägen. Men framför allt bedjes det här. I katedralen firas varje vecka regelbunden pilgrimsbön som en del av den dagliga gudstjänstrytmen. Totalt firas det cirka tjugo gudstjänster varje vecka i dômen och pilgrimsbönerna är en del av det bönelivet.

En annan viktig plats för pilgrimer i Lunds stift är bönegården Killan som ligger i Sydöstra Skåne, på Österlen. Bönegården drivs av en bönegemenskap som håller bönen levande på gården och i sin vardag. Kaplan är Anna Alebo som var stiftets första pilgrimspräst. Också runt om i stiftet samlas bönegårdens medlemmar i grupper för att be, bland annat i domkyrkan i Lund. Killans bönegård har också blivit en mötesplats för pilgrimer och bidrar till att synliggöra kopplingen mellan pilgrimslivet och det kontemplativa bönelivet.

Pilgrimsvägen invigdes söndagen före pingst 2009 i Lunds domkyrka då pilgrimer som vandrat alla de åttio milen från stiftets olika delar samlades till en stor gemensam gudstjänst. 2019 firar vi tioårsdag och ska åter samlas i Katedralen för en gemensam festgudstjänst. Välkommen då!

Pilgrimsarbetet i Lunds stift har sina speciella kännetecken. Vi försöker arbeta brett, utifrån de lokala grupper och pilgrimsentusiaster som finns i stiftet. Gräsrotstanken hålls levande! Pilgrimsplatsens uppgift blir därför att hålla samman en rörelse som är utspridd i alla delar av stiftet. Vi försöker tänka underifrån, och i nätverk, snarare än utifrån en central organisation. Därför lägger vi också stor vikt vid att bygga pilgrimsrörelsen i stiftet utifrån tanken att skapa sammanhang för människors andliga växt och längtan. Vi erbjuder olika former av fördjupning: pilgrimskatekumenat, medvandrarskap och pilgrimsledarutbildningar för att utrusta människor att utvecklas i sitt engagemang.

Att vandra i Lunds stift är enkelt på många sätt. Alla leder har inte kunnat märkas ut – ännu – i stället har vi satsat på att bygga upp en bra karta på nätet som gör det lätt för alla att hitta vägarna. Det är nära mellan kyrkor och byar. Service är aldrig långt borta, men det finns knappast några pilgrimshärbärgen utan vandraren är hänvisad till vandrarhem och bed and breakfast-boenden, campingar och tältplatser som sköts av andra organisationer. Dessutom erbjuder församlingarna gärna sovplats för pilgrimer efter överenskommelse – i församlingshem eller kyrkor. I praktiken krävs det alltså ett visst mått av planering. På olika ställen i stiftet finns det också personer som kan bistå med hjälp.

Det erbjuds många vandringar i församlingarnas regi och genom Pilgrimscentrum i Lund. En del kortare och en del längre. Det finns en strävan att möta olika önskemål och behov. Också de som har en funktionsvariation eller är äldre ska kunna uppleva pilgrimsvandringens glädje. Under våren och sommaren erbjuds det en vandring till Vadstena, en vandring från Vadstena till Kopparberg (etapp fyra på vägen till Nidaros) och flera vandringar till sankt Olof på Österlen.