Ett oväntat möte

Samtidigt som Malou Hasselhuhn gick sin efterlängtade pilgrimsvandring till Santiago de Compostela, gjorde hennes far sin sista vandring på jorden.

I tretton år hade Malou velat vandra El Caminon. När sms:et från hennes halvbror kom hade hon vandrat i fem dagar. Inte förrän i närmsta by får hon reda på vad som har hänt.
– När jag och min väninna skulle gå in i byn rusade fyra stora hundar emot oss. En av dem kom fram till mig och eftersom jag inte hade någon pilgrimsstav att mota bort den med, blev jag ganska rädd. Men det kändes som om hunden ville säga mig något. Allt blev mycket symboliskt, säger Malou.

Farväl i kapellet
När Malou kom fram till härbärget i den spanska byn och läste sms:et fick hon en chock. Hennes pappa hade vid nittio års ålder segnat ner vid sin dagliga vandring i skogen. Ett fridfullt sätt att dö på, i en skogsglänta där solen lyste.

På pilgrimshärbärget togs Malou om hand av några holländska volontärer och de går tillsammans till kapellet. En av volontärerna frågar Malou om hon har något som hon behöver förlåta sin pappa.
– Han är redan förlåten! säger Malou och då känner hon liksom något som kommer in i henne. Hon tittar på volontären och säger – I think I feel his spirit.
Volontären svarar – Yes you do! Can you let him go? Malou svarar – Of course!

I samma stund som hon säger det känns det som om en ”tyngd” lämnar henne och hon kan andas igen. Hennes pappa tar farväl på något vis och det sker en försoning i Guds oansenliga lilla hus.
– Jag är så tacksam mot den holländska kvinnan för vad hon gjorde. Min pappas död under vandringen på Caminon och det som skedde efteråt, är den största andliga upplevelse jag har haft. Att få en spirituell upplevelse är som att få en liten bäbis att vårda och ta hand om, säger Malou.

Fysisk seger
Efter andakten i kapellet frågade Malous vänner om hon ska resa hem, men hon vill vandra vidare. Pilgrimsvännen Tomas från Sydkorea ger sin vandringsstav till henne. Den långa vandringen är också en fysisk seger för Malou som råkat ut för en träningsolycka för flera år sedan, då hon arbetade som tränare inom gymnastiken.
– Jag tackade nej till operation eftersom det inte var säkert att den skulle lyckas och lärde mig leva med smärtan. Men jag är förvånad över hur kroppen kan hitta andra vägar, när delar av den inte fungerar som de ska, säger hon.

Inre vandring behöver tid
Efter fem veckor kom Malou och de andra pilgrimerna fram till katedralen i Santiago de Compostela. Hennes kropp har klarat vandringen och vid Atlanten i Finisterre har hon symboliskt släppt taget om sina föräldrar när hon såg en segelbåt dra ut mot vidderna i solnedgången.
– När vi vandrar in i katedralen är ögonen fyllda av tårar på oss alla. Det är tårar av kärlek, det är starkt. Starka känslor i omlopp som är svåra att beskriva. Man är där med vänner som man delat både glädje och svårigheter med under en längre tid. Det handlar om tid. Du behöver en längre vandringsperiod för att verkligen landa. Det är ingen process som du kan skynda på, säger Malou.