Fyra kvinnor en båt
Helena Cederqvist bor i Tyskland och lämnade Sverige som ung. Hon är lärare i svenska och tyska och skriver också artiklar i tidningar, bland annat Domkyrkans tidning Finn. Här skriver Helena om en legend i den franska orten Saintes-Maries-de-la-Mer.
Där floden Rhone med sitt sötvatten rinner ut i det salta Medelhavet ligger den franska orten Saintes-Maries-de-la-Mer med sina cirka 2300 invånare. Området som heter Camargue är idag mest känt för sina vita hästar, men har också en lång, intressant historia ur religiöst perspektiv.
Kyparen i kaféet, som ligger vid den lilla huvudgatan, nästan sjunger fram ortens namn. Det låter som början på en fransk chanson av Jacques Brel, melodiskt och lekfullt. Efter en ”café au lait” väntar havet på mig, jag hör redan dess envisa brus.
Nere vid stranden slår vågorna höga en höstdag och himlen verkar inte kunna bestämma sig om den ska öppna små, blå, oregelmässiga färgklickar eller hellre förbli täckande grå. En dag i oktober viner vinden om mina öron, jag måste springa efter min lila-mönstrade sjal som blåser iväg på stranden. Förutom några få steniga vågbrytare ute i havet, ett tiotals meter från stranden, finns det ingen och inget som stoppar vädrets nycker.
Men jag älskar havet, de pastellgrå färgerna och står och spanar på fiskmåsarna som inte ger upp och på tre unga män som kämpar med en stor, röd tygdrake som ser ut som en liten paraglider. Vinden är så stark att den lyfter upp en av dem en halv meter över marken. Deras ivriga terrier börjar genast att skälla, kanske den är rädd att husse ska segla iväg för alltid. Jag sätter mig ner på en vit bänk på strandpromenaden, känner frihet. Solen har äntligen brutit sig igenom det grå-vita molntäcket, den kastar givmilt sina strålar ner på det skummande Medelhavet.
Enligt legenden kom de hit över havet. Fyra kvinnor kom över havet för länge sedan. De hade lämnat sitt hemland, det Heliga landet, 42 e.Kr. En av dem hette Sara och de tre andra Maria; Maria Magdalena, Maria Klopas, en släktning till Jesus och Maria Salome, Johannes Döpares och aposteln Jakobs mor. Varför gav de sig iväg? Varför började de en svår färd över Medelhavet och steg i land i södra Gallien, som området där jag nu sitter hette, år 42 e.Kr.?
Kvinnorna hade blivit tvingade till att lämna sitt land, blivit tvingade att sätta sig i en båt utan segel och driva över havet. De hade bekänt sig till den kristna tron och det var absolut inte tillåtet. Tre Marior och en Sara, som var en tjänstekvinna från övre Egypten, skulle fördrivas. Efter en lång tid på havet kom de fram till en fiskeort i södra Frankrike, i närheten av Marseille, och gick där i land. I denna lilla orten började de sprida de kristnas budskap för att senare fortsätta i hela området i närheten. Jesus hade dött på korset, men han hade uppstått igen. Maria Magdalena förde detta budskapet vidare till apostlarna. Deras tro och deras hopp gjorde dem starkare än allt annat, nu skulle budskapet spridas överallt. Kvinnorna tvingades ut på havet, men ingen och inget kunde hindra dem längre från att förkunna om Gud och Jesus. De vände det onda till det goda och började att berätta om vad som hade hänt österut – deras mission började i Gallien.
De heliga Mariorna och Sara steg iland, där jag nu sitter, för länge, länge sedan. Man har berättat om det inom den katolska läran i flera generationer fram tills idag. Det finns också andra berättelser om vad som hände de närmaste människorna omkring Jesus efter hans död och uppståndelse. Ibland stämmer berättelserna inte överens med varandra, men viktigast är att det heliga budskapet förs vidare.
Jag går in i kyrkan Notre-Dame-de-la-Mer som ligger i orten, bara en liten bit från havet. Jag letar efter Sara. Hon ska vara här i kyrkan. Stenkyrkan med den ljusbeiga fassaden är mörk när jag kommer in i den. Var finns Sara? Folk går ner i kryptan och jag följer efter dem och där står hon. Hennes hållning är ödmjuk, hon har otaliga gyllene och färgglada halsband omkring halsen och andra smycken som hon har fått som gåvor. Framför Sara, som har täljts fram i trä, står en äldre kvinna. Hon går fram till Sara, tar hennes huvud försiktigt i båda händerna och kysser henne varsamt på kinden. Kanske har kvinnan också en lång väg bakom sig, men nu är hon lycklig. Det är bara Sara och hon.
Vid sidan om Sara ser jag många kort, en del av dem är kort på barn. Man har varit här och riktat sina böner till Sara och Gud för att be om stöd. Man har gett gåvor och man har tänt ljus som brinner bredvid och kastar skuggor i rörelse på Saras ansikte. Skuggorna gör hennes ansikte levande.
Mariorna blev helgonförklarade som man kan tyda i det franska ortsnamnet Saintes-Maries-de-la-Mer, de sankta Mariorna från havet. Men den katolska kyrkan ville inte helgonförklara Sara. En förbundenhet med Sara kände däremot de kristna romerna och sinti och gjorde henne till deras egna heliga kvinna, deras eget helgon.
Varje år sedan 1300-talet vallfärdar tusentals romer och sinti från hela Europa hit, hämtar deras heliga Sara, bär ut henne i ljuset och fram till havet. Några bredvid henne bär på kors, prydda med färgglada blommor. Framme vid havet stänker man vatten på Sara, sätter henne i en båt för att inte glömma bort hur den heliga Sara för länge sedan kom till den lilla fiskeorten tillsammans med Mariorna. Sedan bär man tillbaka henne till den mörka kryptan igen.
Utanför kyrkan sänker sig så småningom mörkret, men dagen som var och natten som följer tillhör glädjen. Över hela orten och ut över Medelhavets vågor ljuder då intensivt romernas och sintis musik och några av dagens unga kvinnor dansar till de heliga kvinnornas ära. Flera århundraden flyter ihop till ett gemensamt mål; att sprida kärleken.
Helena Cederqvist