Kärleksförklaring och innersta samtal
Det var inget hugskott. Resan var väl planerad. Hur skulle hon annars kunnat ge sig av med ett så stort följe av kameler, kamelskötare och hovfolk.
Drottningens av Sabas längtan efter att själv få se det hon hört karavanvägarnas handelsmän berätta om hade nu fått henne att bryta upp. Saba låg förmodligen på Arabiska halvön. I nuvarande Jemen med omland. Vi vet inte hur stort landet var. Kanske sträckte det sig över tårarnas port in i Etiopien. Vi vet inte heller om drottningen följde med genom öknen eller om hon själv tog den bekvämare och snabbare vägen över Röda havet upp till hamnen kung Salomo byggt i nordligaste viken vid nuvarande Eilat. Och anslöt till karavanen där.
Kung Salomo, ja, det var ju till honom hon skulle. Det var hans verk, hans rike hon ville se. Han hade inte bara byggt hamnen vid Röda havet. Han hade rustat en armé, byggt vägar och städer och goda relationer med grannländerna. Han ville bygga fred. Ja, hans namn betyder ju fred eller frid, Shalom. Och han byggde både templet i Jerusalem och ett kungapalats.
Drottningens kameler var lastade med guld, rökelse och ädelstenar. Gåvor till kungen från hennes eget rike i söder. Men hon bar också med sig en viss misstänksamhet. Hade han den visdom det ryktades om? Kunde hon ha glädje av hans många kontakter? Kunde hon säkra sitt eget lands handelsvägar nu när hans rike expanderade? Hon ville testa honom och kung Salomo klarade testet. Drottningen blev överväldigad, både av det hon fick höra honom säga och det hon såg med sina egna ögon. Prakten. Ordningen. Skönheten. Makten. När hon reste hem igen var hon mer än nöjd. Det finns t o m en tradition i Etiopien att kungen och drottningen kom varandra så nära att hon, nio månader efter besöket i Jerusalem, födde en prins … men det är en annan historia. Besöket blev hur som helst lyckat.
Trots de 3000 år som ligger mellan oss och drottningen av Saba kan vi ändå känna igen oss. Hon ville vara på den plats där livet flödade av det goda. Visdom, rikedom och skönhet. Det är inget fel i det. Att som människa på denna jord göra det bästa av livet och att njuta av det Gud ger oss är att lyda Gud. Vi är satta att ta hand om jorden och varandra. Söka visdom. Skapa skönhet. Det är alltså i grunden någonting gott. Men det KAN bli fel. Mycket, mycket fel. Och det är därför stjärntydarna är så viktiga.
Allt var nämligen inte frid och fröjd. Prakten, skönheten och tryggheten kung Salomo byggt upp hade ett pris. Allt hade skett på någon annans bekostnad. Folkets bekostnad. Tunga skatter hade tagits ut. Och när Salomo dog vägrade nordrikets folk att fortsätta bekosta prakten. Och riket rasade samman.
Vi lämnar honom där. Kung Salomo. Men vi låter doften av kamel dröja kvar när vi 1000 år senare återigen ser en karavan komma vaggande genom öknen. Och nu är det stjärntydare som är på väg från öster.
Likheten mellan drottningen och stjärntydarna är slående. De hade samma mål för sina ökenfärder – palatset i Jerusalem. Samma gåvor med sig – guld, rökelse, myrra, ädelstenar – gåvor värdiga en kung. Och alla var de gäster från främmande länder.
Men det finns en alldeles avgörande skillnad. Drottningen stannade i palatset medan stjärntydarna gick vidare.
Vägen som viker av från rikedomen, prakten och makten leder stjärntydarna till krubban, eller grottan,
och de faller på knä.
För de ser en kung utan armé,
utan makt,
utan skydd,
utan rikedom.
En kung som aldrig skulle bygga sitt rike på någon annans bekostnad. Utan hellre offrar sig själv.
En kung vars rike aldrig kan rasa samman utan är av annat slag.
Evigt och omöjligt att förstöra.
Också för oss är det den sträckan som är den alldeles avgörande, den som viker av.
Några av oss vandrade den sträckan idag. Vi kallar oss pilgrimer. Pilgrim betyder främling och beskriver en person som bryter upp för att följa stjärnan. Egentligen är vi alla pilgrimer. Vi har alla brutit upp för att följa stjärnan när vi gick hit idag. Vi är alla främlingar som söker honom som är vårt enda hem.
Visdom, skönhet, rikedom och prakt kan aldrig vara livets mål och mening i sig; deras enda mening är att vi med hjälp av dem skall prisa och ära Gud och tjäna våra medmänniskor. Vi behöver tillsammans med stjärntydarna gå med vårt guld, vår rökelse och vår myrra till kungen av det andra riket, falla på knä och be om vägledning.
Ignatius av Loyola säger: Människan är skapad till att lovprisa, vörda och tjäna Gud, vår Herre, och därigenom rädda sin själ.
Så nu lämnar vi vårt guld till Honom, han som vill rädda vår själ, genom att ge det till de som behöver det mest. Och inte till de som redan har. Snart får vi bära fram vårt guld i offergången här i kyrkan. Och därmed avsluta årets julinsamling till Svenska kyrkans internationella arbete, Gud till ära.
Rökelsen är våra böner som fyller oss. Som fyller detta rum. Vår kärleksförklaring till Honom och vårt innersta samtal med Honom.
Och myrran då …ja, det är smörjelsen till hans begravning som i uppståndelsen förvandlas till en helande doft av friskhet och liv, en Kristusdoft som vill fylla hela världen.
Predikan Trettondedag jul
Lunds domkyrka den 6 januari 2014
Anna Alebo, pilgrimspräst