Sök spår av barmhärtighet

Pilgrimsvägen Skåne Blekinge består av olika delsträckor. Varje delsträcka får efterhand som leden utvecklas ett eget namn utifrån vad kyrkorna berättar.

Om man vandrar från Lunds domkyrka mot Malmö vandrar man på den delsträcka som kallas Barmhärtighetens väg. Lunds domkyrkas skyddshelgon är Sankt Laurentius, diakonen i Rom som på 200-talet hade i uppgift att förvalta kyrkans egendomar. När ståthållaren uppmanade honom att överlämna kyrkans skatter till kejsaren delade han istället ut egendomarna till stadens fattiga och sjuka. För detta trots blev han dömd till döden och stekt på halster över öppen eld.

Pilgrimsvandringarna längs Barmhärtighetens väg börjar, eller slutar, alltid vid bronsbilden från 1300-talet av Sankt Laurentius i Domkyrkans högkor. Laurentius står vänd mot öster med en palmkvist i handen. I ständig bön inför Gud med kyrkans alla skatter och med en särskild blick för de fattiga.

Vandringsvägen går genom det medeltida Lund. Pilgrimen söker de spår av barmhärtighet som finns överallt längs vägen. Både från historisk tid och i nutid. I Lund fanns på medeltiden 27 kyrkor och 5 kloster. Alla utom tre revs vid den danska reformationen år 1536. Även om de inte längre syns vilar de arkeologiska resterna under lundabornas fötter. Överallt finns altarplatserna kvar. De bor i markens minne och i namnen på gator och kvarter. Varje kyrka och kloster var, eller skulle vara, en plats för gästfrihet och barmhärtighet. Det fanns ingen annan än Kyrkan som stod för fattigvård, sjukvård eller utbildning. När pilgrimen vandrar till de försvunna platserna påminns hon eller han om sitt eget ansvar för medmänniskorna. Vid reformationen försvann alla kloster och barmhärtighetsinrättningar. Var skulle nu en människa ta vägen för att få hjälp? En man vid namn Mäster Wessel Pallessen (eller Mäster Palle) stiftade en allmosa som blev till ett härbärge mitt i staden. Den danske kungen tyckte om det han såg och bestämde att all avkastning från hans gård Hunnerupsgården skulle gå till Mäster Palles härbärge. Hundra år senare testamenterar Severin Torslow medel för att uppföra ännu en själabod, eller härbärge. Och vi ser hur Kyrkan på detta sätt fortsätter ta ett ansvar för de fattiga efter reformationen. Mäster Palle var nämligen klockare vid Lunds domkyrka och Severin Torslow komminister.

Vägen går vidare längs Stora Södergatan. På medeltiden sågs stadens vägnät som Kristi kors. Vid Domkyrkan tog Stora Södergatan slut. Domkyrkan var platsen för Kristi huvud. När pilgrimen följer gatan söderut är det en vandring ner mot korsets fot. På vägen stannar vandraren vid diakonen S:t Stefans kyrka. I huset som är byggt på dess ruiner finns nu Försäkringskassan och platsen ropar efter barmhärtighet och diakoni!

Snart når vandraren Södergatans slut och korsets fot. Där låg en gång Helgeandshuset, strax innanför stadsvallen. En plats för gamla, fattiga och sjuka. Här kunde pilgrimen och vägfararen få husrum över natten och föräldralösa barn ett hem och utbildning. Vägen går vidare till Helgeandskyrkan från 1968 som just fått sitt namn efter Helgeandshuset. Här påminns vandraren om att varje kyrka också idag har uppdrag att vara en barmhärtighetens plats.

Strax är pilgrimen inne i Sankt Larsparken som en gång var platsen för Lunds mentalsjukhus. En skön park med stora tunga byggnader. Många med galler. På andra sidan parken ligger Hunnerupsgården – gården vars avkastning skulle gå till Mäster Palles härbärge. Det var också på den gårdens mark som Sankt Lars mentalsjukhus byggdes på 1800-talet. Här stannar pilgrimen och tar en näve jord i sin hand och känner doften av den jord som varit så viktig för alla fattiga och sjuka i Lund. Och ställer sig frågan: Var finns idag den ”jord” som doftar barmhärtighet? I mitt liv? I Kyrkans liv?

Några hundra meter från gården ligger Sankt Lars kyrkogård. Detta är en plats som tar fram den smärtsamma sidan av Sankt Lars mentalsjukhus historia. Och hela Lunds historia. De som avled på sjukhuset fick inte begravas inne på stadens två kyrkogårdar. Inte heller de avlidnas släktingar ville alltid att de skulle gravsättas i den by eller stad de kom ifrån. Rädslan och föraktet för de med psykisk ohälsa ledde till att denna kyrkogård anlades. Långt utanför staden. Fram till 1951 begravdes 2000 personer här. Begravningen var mycket enkel. Ofta körde kusken ensam ut kistan till begravningsplatsen efter begravningsgudstjänsten i kapellet. Vid några få gravar finns en gravsten men de allra flesta fick bara en markering av järn i form av en stiliserad blomma och ett K för kvinna eller M för man.

Pilgrimsvägen gick först inte via Sankt Lars kyrkogård. Att vandra dit innebär en mindre omväg. År 2012 drogs leden om. På domssöndagen 2012 genomförde vi en invignings-vandring från kyrkogården till Domkyrkans högmässa. En pilgrimsvandring som blev en botvandring. Varje gång vi gör en vandring längs Barmhärtighetens väg och söker de historiska platserna för barmhärtighet, eller brist på densamma vad gäller Sankt Lars kyrkogård, öppnas våra ögon för barmhärtighetens platser i vår egen tid. Och plötsligt ser pilgrimen på ett annat sätt på de vardagliga platserna som passeras längs vägen som sjukhus, vårdcentraler, äldreboenden.

Det egentliga målet för pilgrimen under denna vandring är hans eller hennes eget hjärta.
Och därmed Guds hjärta. Omvägen om Sankt Lars kyrkogård har visat sig vara en genväg dit.

Anna Alebo
pilgrimspräst