Sol, vind och Guds dårar

På 1200-talet vandrade en man runt i nuvarande Italien och tackade Gud för allt levande han såg. Han hette Frans och vi känner honom Franciskus av Assisi och grundare av Franciskanorden. Det var några strofer ur Franciskus solsång som kom för mig när jag häromdagen stod i den nyanlagda solcellsparken vid Simris söder om Simrishamn.

Lovad vare du, min Herre med hela din skapelse,
särskilt för broder sol, som skänker oss dagen och ljuset.

Lovad vare du, min Herre för broder vind och för luften
och regnet och den klara himmelen, ja för all väderlek,
genom vilken du uppehåller din skapelse.

Solen sken och vinden fläktade behagligt där vi stod på det gröna fältet som vette mot det djupblå havet. Hela tiden surrade vindkraftverkets vingar som en envis puls ovanför våra huvuden. Och runt omkring glänste vackra, blå solcellspaneler i långa, sköna rader. Vi var där för att inviga denna Sveriges största sollcellsanläggning, men egentligen skötte Guds skapelse den invigningen helt på egen hand och bästa sätt genom broder sol och broder vind.

Det var Ola Jönssons fel att jag var där. Ola är en miljökämpe här på Österlen. Ibland kan det vara svårt att se vad människor i ens egen närhet faktiskt bidrar med. Det är lättare att hylla personer som finns på lite håll.  De man inte riktigt känner. De som man inte behöver jämföra sig med. De som man bara ser på ytan. Jesus sa visst själv en gång att ingen blir erkänd som profet i sin egen hemstad. Så är det alltför ofta. Men på invigningen av solcellsparken blev Ola tack och lov hyllad för sin envisa kärlek till solen, vinden och hela Guds skapelse.

Trots mycket byråkratiskt motstånd gav Ola inte upp sin vision om sol och vind på Österlen. Han kämpade på. Som en Gud lille dåre. Så kallades Franciskus för 800 år sedan och så kan vi kalla alla människor som, liksom Ola, inte ger upp en livsbejakande dröm. Och som inte backar från den uppgift man så tydligt upplever att Livets Herre har gett en även om många skakar på sina huvuden.

Efter många tal var det min tur. Jag hade blivit ombedd att som präst nedkalla Guds välsignelse över hela anläggningen. Över solceller, vindkraftsvingar, människor och djur på detta gudomliga fält läste jag så de 3000 år gamla orden:

Herren välsigne oss och bevara oss. Herren låte sitt ansikte lysa över oss och vare oss nådig
Herren vände sitt ansikte till oss och give oss frid i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn

Men i samma stund insåg jag att på samma sätt som allt redan var invigt av broder vind och broder sol var allt också redan välsignat av den Högste. När jag vandrade tillbaka hem över fälten kände jag en enda stor tacksamhet. För vinden, för solen, för regnet, för livet och för människor som Ola som ger oss andra mod att bejaka våra egna livsbejakande drömmar. Även om vi riskerar att bli kallade Guds dårar.

Anna Alebo, pilgrimspräst