Vi säger vi ses igen
Camille känner sig som mest hemma när hon vandrar.
Till sin första vandring lagade Camille Delepierre all mat i förväg och torkade den. Energirika kakor med nötter, potatismos, torkade grönsaker och grötpåsar skulle ge energi till den långa resan.
– Jag gillar inte gröt, jag är fransk. Camille skrattar.
– Men efter ett tag märkte jag att grötportionerna tog slut. Jag kände mig stark av vår veganska kost, säger hon.
Det var 2009 som Camille och hennes kompis gjorde sin första vandring längs Kungsleden i Norrland under mars och april. Eftersom det fortfarande är snö vid den tiden blev den en vandring på skidor.
– Jag köpte mina skidor på blocket och vi förberedde oss i två månader. Jag hade kommit till Sverige två år tidigare för att göra min master i miljö och hållbarhet. I samma kollektiv som jag bodde en tjej som också var naturintresserad. När hon talade om att vandra på Kungsleden hakade jag på direkt, säger Camille.
Vad är en vandring och vad är en pilgrimsvandring? Camille har inte tänkt så mycket på vad det skulle vara för skillnad. Hon ser en pilgrimsvandring som ett sätt att leva enkelt och nära naturen.
– Vandringarna har påverkat mitt inre. Jag har lärt känna mig själv och längtar efter att göra sådana resor igen. Då landar jag, säger Camille.
Camille upplever sig själv som en mycket observant och receptiv person. I stadslivet bombarderas hon av intryck, hon längtar till stillheten i naturen för att sortera och verkligen leva. Det tar lång tid att vända från det stressade vardagslivet, menar Camille. Att falla tillbaka till sina gamla vanor är lätt. Pilgrimsmuskeln behöver – liksom andra muskler – träning.
Hösten 2013 var Camille redo att ge sig ut på vandring igen. Den här gången blev det på den klassiska pilgrimsleden Caminon som går till Santiago de Compostela i Spanien. Hon tog tjänstledigt i fyra månader från sitt arbete som projektledare i hållbarhetsfrågor och startade vandringen i Frankrike.
– Jag vandrade ensam, men träffade hela tiden andra vandrare. Första natten jag tältade i Frankrike träffade jag en tjej som jag vandrade med i två veckor. Det var trevligt med sällskap, men sedan ville jag inte bindas av att bestämma saker som när vi ska vakna och äta. På min vandring satte jag själv gränser för ensamhet och gemenskap, säger Camille.
Och som pilgrim på Caminon är du aldrig ensam. Du är omfluten av vandrare som du stöter på då och då. Du vet inte när. För Camille blev de en slags familj.
– Du känner kanske 30-50 pilgrimer runt omkring dig. När du hittar någon på ett café frågar du hur det är och pratar en stund. Vi säger inte hej då när vi skiljs. Vi säger vi ses. Till slut ses vi inte igen, vi vet aldrig när.
Camille vandrade från Frankrike längs kusten in i Spanien. Caminon består av olika pilgrimsleder som man kan välja mellan för att komma till samma mål. Camille tältade den mesta av tiden. Ibland bodde hon i härbärge, Donativo, där man betalar efter förmåga eller i hus byggda av pilgrimer för andra pilgrimer. Camille vandrade på i god takt och njöt av rörelsen och friheten. I Frankrike kom hennes pappa och hämtade upp en del av hennes grejer och Camille kunde vandra vidare med ännu lättare packning. I Lugo, cirka tio mil innan hon kom fram till Santiago de Compostela, tog ändå orken slut. En fotskada började göra sig alltmer påmind och sista veckan hade Camille känt sig trött och börjat längta efter en riktig säng och ett kök. Dessutom var hon tvungen att komma tillbaka till jobbet. Men just att nå slutstationen på Caminon var inget mål för Camille. Det är vandringen i sig hon har lärt sig älska. Caminon har blivit ett hem.
-Jag blev förälskad i stället och vet att jag alltid kan komma tillbaka. På min vandring mötte jag en 78-årig kvinna som hade vandrat varje år i elva år. Jag vill bli som den tanten som alla känner till, säger Camille.
I sommar får dock inte den fotskadade Camille vandra. Hon funderar på bli cykelpilgrim i Skåne. Sin lägenhet i Malmö har hon kvar, men under ett par månader ska hon arbeta som stugvärd i fjällen utan internet och telefon.
– Jag skulle vilja starta min nästa pilgrimsvandring direkt från ytterdörren. Ett steg och så ut i friheten.
Text: Kristina Strand Larsson
Foto: Camille Delepierre och Kristina Strand Larsson