Yttre och inre vandring

Att bryta upp och ge sig av mot en helig plats

Den yttre vandringen innebär att pilgrimen bryter upp och ger sig av för att vandra mot ett mål. Många vet på förhand vart de är på väg. Pilgrimsmålet kan ligga långt borta som Santiago de Compostela i Spanien, Rom, Assisi och Nidaros i Norge eller nära som  S:t Olof på Österlen eller S:t Ibb på Ven. Vandringen mot ett yttre pilgrimsmål är viktig och det är den som andra kan se.  Men samtidigt är denna yttre vandring bara ett redskap för den viktigaste vandringen som sker inne i pilgrimens innersta. Den osynliga vandringen in mot den plats i varje människas innersta, som vetter mot himlen.

Jakobs stege – rastplatsen

Patriarken Jakobs stannar under sin vandring för att sova på en öde plats. Han tar en sten som huvudgärd och lägger sig på marken. Under natten ser han en trappa på vilken änglarna rör sig upp och ner.

En dag när jag satt i Lunds domkyrka insåg jag plötsligt att detta är just det motiv som möter oss i domkyrkan. Mittskeppsaltaret står där. På dess östra sida finns trappan omgiven av änglar. Den leder upp till högkoret, med korstolarna och mosaiken av Kristi återkomst. Det är en bild av Guds rike. När de vitklädda prästerna samlades i korstolarna under medeltiden var det en som en påminnelse om de heliga som en dag skulle sitta tillsammans med Kristus i himmelen. På mittskeppsaltarets västra sida leder Via Sacra, den heliga vägen, genom kyrkan till vapenhuset och ut i världen utanför. Den som vandrar den vägen mot öster färdas från en verklighet präglad av tid och rum, av död, kamp och sorg, till evigheten, glädjen och livets fullbordan i Gud. Där mitt på vägen har Gud stämt möte med oss. Ett altare är rest för att markera att det är en mötesplats med det heliga. När vi söker oss dit för att finna vila och vederkvickelse, då stiger Gud själv ner och blir ett med oss, i ett stycke bröd, en droppe vin, ett ord. Där är himlens port.

Mittskeppsaltaret är en bild för pilgrimen Jakobs möte med Gud mitt i livets utsatthet, mitt på vandringsstigen. När vi bryter upp för att söka det som är vår längtan, då kan vi känna igen oss i den utsatthet som var hans. Och vi kan förstå hans förundran när natten fylls av ljus och ljudet av änglavingar.

Jakob lämnade Beer Sheva och tog vägen mot Harran. Han kom fram till en plats där han stannade för natten, eftersom solen hade gått ner. Han tog en av stenarna på platsen för att ha den vid huvudgärden. Sedan lade han sig att sova där. I drömmen såg han en trappa som ledde från jorden ända upp till himlen, och Guds änglar gick upp och ner för den. Och Herren stod framför honom och sade: ”Jag är Herren, din fader Abrahams Gud och Isaks Gud. Marken som du ligger på skall jag ge åt dig och dina ättlingar. De skall bli som stoftkornen på jorden, och du skall utbreda dig åt väster och öster, åt norr och söder, och alla folk på jorden skall önska sig den välsignelse som du och dina ättlingar har fått. Och jag skall vara med dig och skydda dig vart du än går; jag skall föra dig tillbaka till detta land. Jag kommer inte att överge dig, jag skall fullgöra det som jag har lovat dig.”

Jakob vaknade upp ur sömnen. ”Sannerligen”, sade han, ”Herren är på denna plats, och jag visste det inte!” Och han greps av bävan och sade: ”Detta är en plats som väcker bävan, det måste vara Guds boning, här är himlens port.” Tidigt nästa morgon tog Jakob stenen som han haft vid huvudgärden och reste den som en stod och göt olja över den. Han kallade platsen Betel; tidigare hette staden Lus.

Jakob avgav ett löfte: ”Om Gud är med mig och skyddar mig på denna min färd och ger mig mat att äta och kläder att klä mig med, så att jag kommer välbehållen hem igen, då skall Herren vara min Gud, och stenen som jag har rest som en stod skall bli en Guds boning. Och av allt du låter mig få skall jag ge dig tionde.”

Romanska bågar – Tomas Tranströmer

Inne i den väldiga romanska kyrkan
trängdes turisterna i halvmörkret.
Valv gapade bakom valv och ingen överblick.
Några ljuslågor fladdrade.
En ängel utan ansikte omfamnade mig
och viskade genom hela kroppen:
”Skäms inte för att du är människa, var stolt!
Inne i dig öppnar sig valv bakom valv oändligt.
Du blir aldrig färdig, och det är som det skall.”
Jag var blind av tårar
och föstes ut på den solsjudande
piazzan tillsammans med Mr och Mrs Jones,
Herr Tanaka och Signora Sabatini,
och inne i dem alla öppnade sig valv bakom valv oändligt.

Ur diktsamlingen ”För levande och döda ” (1989)