Pilgrimsvägen Skåne Blekinge – Historia

Historia ur ett samverkansperspektiv 

Det är viktigt att slå vakt om det kulturarv som berättar om samhällets utveckling och sätter in samtiden i ett sammanhang. Kulturarvet består av fornlämningar likaväl som av industrihistoriska minnesmärken, det inbegriper byggnader, liksom kulturlandskap och kulturvägar. Det består också av föremål, seder och traditioner.

Kulturarvet inkluderar inte bara majoritetssamhällets kultur utan också de kulturer som till exempel finns hos samer, romer, judar och muslimer. Kulturarvet är sammansatt och mångfaldigt. Det återspeglar det svenska samhälle som under lång tid formats av människors mobilitet och av utbyten med andra kulturer.

Historia bygger på de berättelser vi minns och berättar. Den formas även av de berättelser vi väljer att inte minnas och berätta. På samma gång som historien är nödvändig för att vi ska kunna orientera oss i vår samtid blir den därför problematisk. Ofta gynnar historieskrivningen de krafter som dominerar i samhället, medan de historier som inte överensstämmer med tongivande intressen trängs undan.

Det kyrkliga kulturarvet är en del av den svenska kulturarvet, men det sätter också in vår historia i ett vidare kulturellt och religiöst sammanhang. Pilgrimsvägarna ger oss tydligt exempel på detta. De överskrider ofta landsgränser och återspeglar hur kristendomen bundit samman Europa i en kulturell gemenskap.

Pilgrimsvägarna erbjuder ett sätt att uppleva det kyrkliga kulturarvet. Många gånger anknyter de till mycket gamla vägar och berättar om det svenska landskapets, och samhällets, utveckling. Inte minst i ett mångkulturellt samhälle är det viktigt att generöst, respektfullt och varsamt låta alla människor få ta del av denna historia.

utifrån våra egna förutsättningar och på egna villkor. Om du är kristen eller tillhör en annan religion, om du är agnostiker, ateist eller något annat, spelar ingen roll. Du är fri att bruka pilgrimsvägarna så som det passar dig, så länge du möter andra människors tro med samma respekt som du själv förtjänar.

I detta finns ett budskap som är viktigt i en tid då religiösa och kulturella skillnader alltmer blir en källa till misstro och konflikt mellan människor. Pilgrimsvägarnas öppenhet för alla påminner oss om att de religiösa traditionerna är en skatt som vi alla har ett ansvar att vårda och att bevara. Våra religioner har vuxit fram sida vid sida och tvingar oss inte till att betrakta varandra som fiender, de lär oss snarare att se varandra som medmänniskor.

Pilgrimstraditionen speglar i alla religiösa traditioner denna öppenhet och respekt. I vandringen kommer en grundläggande samhörighet och välvilja till uttryck. Därför är det inte heller konstigt att vandra tillsammans mellan olika religioners heliga platser. När vi vandrar tillsammans får vi en möjlighet att dela våra troserfarenheter och liv med varandra. Vi kan be för varandra och för det samhälle vi delar med varandra. Vi kan uttrycka vår längtan efter försoning och förståelse där religiösa konflikter hotar att skada människor. Den vi gått tillsammans med en liten bit på livets väg är inte längre någon främling för oss.

Historia ur ett kristet teologiskt perspektiv

I kristen tradition är minnet av avgörande betydelse. Jesus själv säger åt oss att fira nattvarden, det heliga sakrament som konstituerar den kristna församlingen, till minne av honom. Detta minne är, sett ur maktens perspektiv, ett obekvämt, subversivt minne. Det har en omstörtande och avslöjande innebörd. Det är ett minne som dömer förtryckaren och lyfter offren upp ur glömskan.

Varje pilgrimsvandring innebär – i ett kristet sammanhang – en kallelse att läsa vår egen historia, kyrkans historia och samhällets historia i självprövningens och omvändelsens ljus. Den ger upphov till en kritisk omvärdering. Det är genom denna omvärdering som kärlekens sanning kan bli centrum i vår livsförståelse, och vi kan få en djupare, närmare gemenskap med Kristus. Vandringen ger upphov till en förvandlingsprocess, där vi kan lämna vanmaktens livsmönster och dras in i Guds berättelse. Vi blir allt mindre flyktingar på väg bort från något, alltmer pilgrimer på väg mot något.

Utifrån ett kristet perspektiv är varje människa en potentiell pilgrim – men hon måste själv bejaka den förståelsen av sitt liv om den ska ha någon mening. Det finns ändå fog för att hävda att pilgrimsvandringen bygger på en allmänmänsklig grund. Den är på många sätt människans ur-myt och ur-rit. Idag finns det pilgrimstraditioner i strängt taget alla religioner och kulturer. De bildar en rörelse som involverar hundratals miljoner människor. Trots alla religiösa och kulturella skillnader förenas alla dessa pilgrimer i något gemensamt.

I de äldsta kulturerna var det vandringen som formade livet, språket, världsbilden, de religiösa sederna. Det kan vi ana när vi ser på några av de ursprungsfolk som ännu finns kvar. Också när människan blivit mer bofast och börjat bygga städer fortsatte vandringen att ha en viktig religiös funktion. Den blev ofta ett uttryck för ett slags distansering från civilisationen eller världen, ett återvändande eller en reträtt in i det vilda, och fungerade som ett sätt att söka upplysning, befrielse, botgöring, omvändelse och omställning.

I gamla testamentet ser vi hur Israels folk skapar en gemensam identitet kring uttåget ur Egypten. Förbundet, templet och alla buden syftar till att hålla minnet av folkets befrielse ur slaveri levande. Uttågsberättelsen blir också den tolkningsmall som de kristna använder för att förstå Jesu död och uppståndelse. I nya testamentet ser vi hur folket går ut i öknen för att möta Johannes Döparen, omvända sig och bli döpta. De lyssnar till hans maning att bryta upp ur gudsbortvändhet och synd för att söka Guds rike. I dopet går de symboliskt över Röda havet och blir Guds vandringsfolk på nytt. Jesus börjar själv sin offentliga gärning, sin vandring till Jerusalem, där ute i vildmarken. Den fullbordas när att han i uppståndelsen segrar över död och synd. Därmed öppnas en väg till förvandling, återställelse och försoning. Det är, utifrån evangeliets perspektiv, den avgörande vändpunkten i historien.

Genom den kristna historien får pilgrimsfärderna en avgörande betydelse. Pilgrimsresorna till Jerusalem och det heliga landet kom att forma kyrkans traditioner, bland annat genom att pilgrimsfesterna gav upphov till kyrkoårets olika högtider. Med tiden kom nya pilgrimsmål att läggas till, som S:t Petri grav i Rom och S:t Jakobs grav i Santiago de Compostela. Genom århundradena har platserna mångfaldigats många gånger. Den kristna världen har fyllts av större och mindre pilgrimsmål, och alla flätar de samman människors liv med den bibliska frälsningshistorien.

den kristna pilgrimsvandringen var från början en religiös folkrörelse som till stor del utvecklades spontant, underifrån, utan att kontrolleras av kyrkliga myndigheter. Efter hand som pilgrimsvandrandet ökade – inte minst i samband med digerdödens härjningar i Europa – kom det att bli alltmer styrt och pilgrimerna blev en viktig inkomstkälla för kyrkan. Vandringen sammankopplades med föreställningar om helbrägdagörelse, botgöring och avskrivning av synder. Den blev därmed en del av den avlatshandel som reformationens män ifrågasatte och kom därför att förkastas som en skadlig sedvänja i protestantiska länder.

Även om den medeltida pilgrimstraditionen var bruten så förblev pilgrimsmotivet likväl levande. De bildningsresor till europeiska universitet som framför allt blivande svenska präster företog kallades för ”peregrinationes”, och på ett liknande sätt talar Linné om sina expeditioner i de svenska landskapen som pilgrimsfärder. I den pietistiska traditionen kom pilgrimsmotiven att få en stor betydelse i psalmdiktning och religiösa texter, inte minst känt är Bunyans allegoriska berättelse ”Pilgrim’s progress” eller ”Kristens resa”. De kristna grupper som färdades över Atlanten för att söka en ny framtid i Amerika kallade sig också pilgrimer.

Under 1800- och 1900-talet har pilgrimsmotivet fortsatt spela en viktig roll som ett allmänkulturellt motiv. Inte minst under romantiken – som har starka kopplingar till pietismen – kom pilgrimstanken att tas upp på nytt. Som en reaktion på upplysningens rationalism och industrialismens genombrott uppstod en längtan till naturen och det mystika. Viktiga representanter för denna utveckling är bland annat Henry David Thoreau och transcendentalisterna i USA.

Under det senaste århundradet har det också uppstått en förnyelse av den traditionella kristna pilgrimstanken. Det går hand i hand med att kyrkan fått en ny ställning i det västerländska samhället. Sekulariseringen har inneburit att kyrkan börjat klippa banden med makten och staten, världskrigens ödeläggelse och kolonialismens förödelse har lett till att kyrkan ifrågasatt idén om en västerländsk enhetskultur på kristen grund.

I stället har kristna alltmer börjat söka en gränsöverskridande ekumenisk samhörighet som kan hålla en kritisk, profetisk distans till kultur och samhälle. Kyrkan som vandringsfolk har betonats under andra Vatikankonciliet och i Kyrkonas världsråd, och pilgrimsrörelsens sociala dimension har fått genomslag, till exempel i den amerikanska medborgarrättsrörelsens marscher.

Samtidigt tycks det växande intresset för pilgrimsvandring också hänga samman med att den moderna människans andliga sökande tagit nya former, ofta med de individuella behoven i centrum – och ofta som en konsekvens av en misstro mot kyrkliga religiösa institutioner. Genom alla dessa förändringar har pilgrimsvandringen kommit att åter framstå som en relevant och betydelsefull tradition.

Pilgrimsvandring är inget entydigt fenomen, och det är inte heller något oskyldigt fenomen. Pilgrimsfärder kan tjäna olika syften, goda såväl som onda. På vägen till Santiago berättas många olika historier för den som vill lyssna. Vi möter berättelser om krig och ockupation, från Karl den Stores tid fram till 1930-talets inbördeskrig och diktatur. Vi kan möta berättelser om religiös intolerans, slaveri, våld, makthunger och vinningslystnad. Där finns också berättelser om ekologisk ödeläggelse. Landskapet, städerna, ortsnamnen, kyrkorna – allt bär på olika sätt vittnesbörd om dessa olika berättelser.

Men vi möter också en annan berättelse på Caminon, den berättelse som tar sin början i vår egen längtan. Det är berättelsen om den hungrande och törstande människa som söker bot, helande och befrielse – inte bara för sig själv utan för världen. Dagens pilgrim slår följe med Franciskus, Ignatius, heliga Birgitta och tusen andra män och kvinnor. Inte minst slår de följe med varandra i en gränsöverskridande gemenskap. De vandrar med den Gud som leder deras ”fötter in på fredens väg”. De lever i delande gemenskap och öppenhet för världens nödställda. Deras vandring leder dem till att ifrågasätta förgivettagna sanningar om dem själva, världen och Gud. För den leder vandringen fram till ett val. I 5 Mosebok uttrycks detta val så här, när Gud ställer folket inför det:

Vilken är den Gud vi söker? Vem vill vi vara? Vill vi följa maktens förgyllda gudabeläten, eller vill vi följa evangeliernas Jesus, han som trotsade makten, dömdes till döden och vanärad hängdes på ett kors? Vill vi lägga jorden under oss där vi går fram eller vill vi söka samhörighet med allt skapat? Dagens klimathot visar med full tydlighet att detta är ett val på liv och död. Vill vi vandra med Franciskus som mitt under brinnande korståg sökte gemenskap och respektfull dialog med muslimernas ledare, eller vill vi hellre följa Santiago Matamoros, muslimdödaren Jakob, som spränger fram på sin stridshäst i stridens hetta? Vilken av dessa bilder återspeglar för oss den kristna trons innersta sanning? Det är en avgörande fråga.