Med himlen som tak och marken som grund

Det är lördag och sen eftermiddag. Jag har åkt ut till kyrkan i god tid. Bilen ställer jag nere vid det lilla torget och går upp.

Varje gång jag kör eller som nu går uppför allén till Öveds kyrka förundras jag över den vackra vyn och de sagolika omgivningarna. Det är som att kliva rakt in i 1700-talet. I slutet av allén ligger den på många sätt unika rokokokyrkan. Vackert byggd, speciell med att den saknar kyrktorn, dess färger väl valda, ja som ett smycke ligger den där, byggd till Guds ära och till människors glädje i såväl medgång som motgång. De som känner till dess historia, vet att kyrkan byggdes på 1700-talet och invigdes på själva midsommardagen. Vad kanske inte alla vet är att under denna kyrka finns förmodligen rester kvar från den gamla medeltida kyrkan.

När jag väl kommit upp blir jag stående utanför grinden som leder in till kyrkan och den omgivande kyrkogården. Jag sluter ögonen, drar sakta in luften genom näsa och mun och ner i lungorna och för mitt inre ser jag den medeltida sockenkyrkan, den är i sten, grå och inte särskilt stor. Om jag lyssnar noga hör jag munkarnas vackra entoniga sång innanför de tjocka murarna. Hit upp vandrade munkarna, som på den tiden bodde på Övedskloster, säkert flera gånger om dagen. Från kyrka och kloster vandrade de ut till människor, hjälpte dem med vardagliga ting, delade med sig av sin kunskap om läkedom och örters kraft, undervisade och bad.

Jag rycks upp ur mina tankar och blir varse varför jag är här denna sena eftermiddag som om några timmar kommer övergå i kväll.

För längs allén kommer de vandrande och jag går dem till mötes medan den starka klockklangen i Öveds kyrka hälsar dem välkomna. De går i tystnad och jag slår följe med denna skara av människor som nu närmar sig slutet av sin vandring. De har vandrat långt, från Lund, jag ser att de är trötta, fötter måste få vila och plåstras om, törst och hunger stillas. Trots trötta ben och fötter möts jag av människornas leende, deras lugn och fridfullhet. De bär alla på pilgrimens signum, skorna, staven, hatt, ränsel och kors, de allra nödvändigaste sakerna.

Att vandra handlar om den yttre men även om den inre resan. Genom vandring, genom bön och sång, delandet av bröd och vin och tystnad delad med andra får du möjlighet att lyssna till ditt inre utan omvärldens brus, plikter och informationsflöde. I vandring är du ett med dig själv, himlen ditt tak och marken din grund. Att vandra, pilgrimsvandring och vallfärd är tecknet på en levande människa och kyrka.

Pilgrimsvägen Skåne Blekinge är en del av den väg som i framtiden binder samman vallfartsorterna Santiago de Compostela i Spanien med Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Och Öved hör också dit.

Erica Lillö, kyrkoherde Vollsjö församling