Gudspärlan

Nu ska jag berätta vad jag var med om i morse.

Vi satt i en ring i gamla församlingshemmet i Öved. Det var kväll den tredje dagen på pilgrimsvandringen mellan Lund och S:t Olof. Vi vandrar i tystnad under dagarna och efter middagen på kvällen sätter vi oss i en ring för ett delande. En pilgrimsstav skickas runt och den som har staven i sin hand kan berätta något hon upplevt i naturen, i kyrkorna, i bibeltexten eller i sitt eget inre. Vi andra kommenterar inte det som sägs utan bara lyssnar och för varje dag som går djupnar delandet.

Så fick hon staven i sin hand, vi kan kalla henne Rut. Nu fick hon äntligen berätta. Rut hade länge burit en frälsarkrans runt sin arm, ett radband med färgglada pärlor. Frälsarkransen är ett enkelt sätt att påminna sig om Guds närvaro i vardagen. Den fungerar nästan som ett hemligt tecken när man sitter på tåget och ser att den okända passageraren intill har samma pärlor runt sin handled som jag. Men frälsarkransen kan också vara en hjälp i bönen. Man håller frälsarkransen i handen och låter pärlorna vandra mellan fingrarna. Är det en dag då oron är stor kan man stanna vid bekymmerslöshetens blå pärla och hålla fast i den medan man ber Gud om hjälp att få ro.

Ruts frälsarkrans hade gått sönder tidigare. Vid dagens allra första rast intill ravinen vid Borstbäcken hände det igen. ”Alla pärlorna föll till marken”, berättade hon. Hon blev ledsen men satte sig på huk och började plocka upp pärlorna igen. Hon hittade de båda röda kärlekspärlorna i gräset liksom den vita doppärlan. Den skira lilla jagpärlan fann hon också liksom bekymmerslöshetens havsblå pärla, den svarta nattpärlan, de tre hemlighetspärlorna, den stora vita uppståndelsepärlan och de många oansenliga tystnadspärlorna. Men en av pärlorna var borta. Det var då hon såg sorkhålet! Precis där hon valt att vila fanns ett sorkhål i marken och där hade den finaste av alla pärlorna trillat ner – den stora, gyllene gudspärlan. Då gav Rut upp och så lät hon alla de andra små glaspärlorna glida ner i jordens mörker, en efter en. ”Så har de små sorkbarnen något att leka med”, sa Rut med glimten i ögat till oss där vi satt och lyssnade med stora öron. Men även om det var en rolig berättelse så förstod vi att hon burit med sig saknaden efter sin bönekrans hela dagen och funderat över om Gud ville säga henne något med det som hänt.

Och precis så var det. Gudspärlan som föll till jorden påminde inte bara Rut utan oss alla om vad kristendomen djupast sett handlar om – att Gud blev människa på jorden i Jesus Kristus. Och liksom gudspärlan kom att slukas av jorden vid Borstbäcken lät Gud sig dödas och slukas av gravens mörker.

Vid delandet kvällen därpå hade en av pilgrimerna ordnat en ny frälsarkrans till Rut. Det var tur det. För den kristna tron handlar inte om död utan om liv. Jordens mörker kunde ju inte hålla kvar Jesus.

Tänk att en liten borttappad pärla kan berätta så mycket om Guds djupaste mysterium.